berättelse om herr Roos

Ett antal sömnlösa nätter har resulterat i ännu en ljudbok avlyssnad. Håkan Nesser är det som håller mig sällskap i vargtimmen och hans Berättelse om herr Roos är en härlig sängkamrat. Som ofta med Håkan Nesser så är kriminalhistorien av underordnad betydelse, här handlar det om människor som filosoferar över livet och försöker leva det så bra som det bara går.

Valdemar Roos är en 59-årig man som är less på livet och sin familj. En dag vinner han på tipset och utan att berätta för någon säger han upp sig från sitt arbete och köper sig ett ensligt torp. En dag när han kommer till tystnaden och avskildheten i stugan inser han att han fått besök, en ung flicka, på rymmen från ett behandlingshem, har gömt sig i hans torp. I mötet med flickan upptäcker herr Roos sidor hos sig själv som han inte trodde fanns och han dras med i ett händelseförlopp som ingen skulle kunna tro var sant.

På Kymlinge polisstation får Barbarotti och Backman uppgiften att undersöka det mystiska försvinnandet av just herr Roos och så sätter berättelsen fart. Som alltid så är Nessers språk vindlande omständligt, lite gammaldags och visst är jag något trött på frasen:
– Jag förstår.

Den hörs mycket ofta ur olika karaktärers munnar och ska jag ha någon anmärkning på den här historien så är det att den unga Anna, som ska föreställa 20 år, talar ungefär likadant som Valdemar 59. Dialogerna och språkbruket blir lite uppstyltat, samtidigt är det här en mycket underfundig och rolig bok. Underdrifter, poliserna som slänger käft på ett verserat vis och humoristiska funderingar blandas med filosofiska utläggningar och sanningar om samhället och livet. Att dessutom höra Nessers östgötska röst läsa sin text är en härlig upplevelse. Jag gillar’t!