Anne Frank Huis
Efter att ha närläst och diskuterat klart Nathan Englanders novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank så kände jag att det var på plats med en repris av mitt inlägg från Amsterdam. 15 mars förra året skrev jag:
En av höjdpunkterna på Amsterdamresan var förstås besöket på Anne Franks Huis som ligger längs med Centralkanalen. Det var en högtidlig och nästan vördnadsfull känsla att se den fina utställningen som ville lyfta fram människorna som en gång gömt sig i gårdshuset. Självklart handlade det om Anne men också medhjälparna fick berätta sin historia. Efter att ha passerat de gamla kontoren och gått upp för den branta trappan kom vi till rummen som var små och mörklagda. När man kikade upp mot vinden och fick syn på vindsfönstret med en kastanj utanför kunde jag genast känna glädjen i att se en flik himmel. Annes dagbok med rutiga pärmar fanns där i en monter och flera collage av texter projicerades på väggarna. Värdigt och en oförglömlig upplevelse. Härligt var att se också museishopen var en bokhandel, böcker och vykort trängdes på väggarna. Såklart var jag tvungen att köpa en souvenir i form av en fotobok men minnet av besöket kommer säkerligen finnas kvar längre än boken. Oförglömligt.
Åh, det är ett av de bästa museum jag varit på, för att det både visade hur det varit då, men också hade en del som fokuserade på främlingsfientlighet i nutid (åtminstone när jag var där för tre år sedan). Blev helt tagen av hur små rummen var där de hade bott.
Ja, helt otroligt fint museum. Jag tyckte om att det var enkelt också. Inte kommersiellt på något vis utan värdigt.