Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank -titelnovellen

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank heter titelnovellen i Nathan Englanders novellsamling. Det är också den första novellen som vi samtalat om i vår hastigt och mycket trevligt hopkomna nätcirkel och som alltid kan man konstatera att det är fantastiskt roligt att prata om texter. Nya vinklar, nya tankar som sköljer över en i det gemensamma dokumentet. Kul!

I novellen får vi möta två medelålders judiska par, kvinnorna har varit skolkamrater och nu möts de igen efter många år på skilda håll. Lauren och Mark har flyttat och lever som ultraortodoxa judar i Israel, Debbie och hennes man bor, sekulariserade i Florida. Novellen skildrar deras dag tillsammans, den börjar trevande med artighetsfraser och skämtande men berusning gör att samtalet dem emellan blir allt mer uppriktigt. Båda paren har genom sin tro ett rättesnöre att hålla sig till men reglerna känns allt mer som ett utanpåverk, de upprätthåller en yta, ett spel som de förväntas spela. Fasaderna krackelerar och några av de orden som vi i cirkeln tänkte på när vi läste var:

kontroversiell, oväntad, sorglig, utmanande, tankeväckande, vass, hemligheter, civilkurage, självdistans, förvåning, tragiskt, raljant, dramatisk, ödesmättad, och amerikansk.

Som Mia skriver i samtalet i vår cirkel så känns den här texten mycket amerikansk, Englander närmar sig ett svårt ämne genom en distanserad och driven text som får ett alldeles särskilt sug eftersom jag som läser anar att där finns något under ytan, något som ska ställas på sin spets. I den här novellen är det lojaliteten – skildrad genom Anne Frank-leken. Om det skulle bli en ny förintelse, vem skulle du kunna lita på? Vem skulle gömma dig och offra sin egen säkerhet för dig? Skulle din fru, din man sätta sitt liv på spel för att rädda dig?

Jag skrev i cirkeln:

Lojaliteter prövas verkligen i skarp läge när det handlar om liv eller död. Just det resonemanget i novellen att de förbereder sig för en ny förintelse är så svårt att förnuftsmässigt förstå, lever traumat kvar så levande flera generationer efteråt? Man kan tänka sig att Englander, som förresten också Ricki Neumann i sin roman “Ni är inte så märkvärdiga som ni tror” faktiskt vill diskutera att minnet av förintelsen ligger som ett OK på folkets axlar. Jag skrev om Neumans bok:I det kollektiva minnet ligger Shoa – förintelsen som en enande händelse men också som en bromsare. Neuman undrar om det kanske är vårdandet av minnet av förintelsen som blivit en av de minsta gemensamma nämnarna för det judiska folket? Shoa och Israel, det är vår kärna. Shoa, Israel och synagogan, där ligger den judiska essensen, Shoa, Israel, synagogan och antisemitismen, så ser det judiska fundamentet ut, våra fyra pelare.Är det lättare att definiera sig som grupp om man har en fiende? Ricki Neuman menar att det är det som händer i Israel idag där murar byggs, kärnvapen tillverkas och han vill röra runt. Han petar i landets syn på sina grannländer, på sig själv och på sina invånare.

Jag märker att det här inlägget skulle kunna bli olidligt långt för alla läsare. Spännande, spännade har det, som syns, varit att prata om den första novellen i samlingen, jag ser mycket fram emot att prata om novell nummer två. Återkommer!

Vi som pratar Englanders noveller är:
Erikas bokprat
Bibliotekskatten
Fru E:s böcker
Enochannanbok
Breakfast Book Club
Henrik Elstad
Lottens bokblogg
Min bokblogg
Cum libris non solus
Café de la Nouvelle

Pssst. Bokmoster har också läst!

– en novellvåg i bokbloggarhavet –