ålderdomliga uttryck – förgyller eller förstör?

Det hände allt som oftast att fru Christina Hall, född Gothén, var på vresigt och elakt humör.


Så lyder den första meningen i John Hall, romanen som vårens Göteborg Läser och för mig är det en utmärkt början. Jag vill gärna läsa vidare och ta reda på mer om familjen Hall. Jag kastas rakt in i familjen och på bara några rader är jag som läser på plats i det hallska huset. Skickligt! Där finns stuns i berättandet och allt drivs effektivt framåt. Utmanande för en nutida läsare är ändock språkbruket. Sophie Elkans ursprungliga text är varsamt moderniserad och redan på de första sidorna dyker ord upp som jag sällan ser i skrift. Läsresan gjorde ordlistor under läsningen – bra idé!

Jag själv tycker att min läsning blir förgylld av den ibland utmanande orden, jag får känslan av att vokabulären valts för att spegla 1700-talet. Nu har jag förvisso inte gjort några stora jämförande studier, min erfarenhet består bara av John Hall och ett par noveller hittills men i novellerna används ett betydligt modernare språk och min tanke är att Elkan medvetet använder de ålderdomliga uttrycken i John Hall för att skapa miljö och stämning. Tänker jag tok?

Hur är det med er andra läsare? Har ni svårt för det gammaldags språket med ord som sällan används idag? Har ni fått nya favoritord eller möjligen gett upp läsningen på grund av ordbruket?

Förresten – aptitkyss. Det vore något lagom till helgen 🙂