Jag skrev imponerande och deprimerande på twitter om Johanna Ekströms novellsamling Vad vet jag om hållfasthet och det är ord som jag står fast vid också såhär några dagar efter att jag läst klart. Hennes noveller är så skickligt skrivna, komponerade med språk och stil som de vackraste klassiska stycken. De är symboliskt laddade, dialogerna är meningsbärande och rytmiska och tematiken helt konsekvent genomförd. Jag får möta människor som är sköra, vilsna, utsatta och som lever i mellanrummet mellan dröm och verklighet och jag blir deprimerad. Inte särskilt engagerad i deras öden