Klassiker i blindo: Hundra år av ensamhet

Under rubriken ”Klassiker i blindo” gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt. 


Läsupplevelse:

I Gabriel Garcia Marquez moderna klassiker (den är från 1967) beskrivs en familjs, en stads och ett lands hundra år av ensamhet. Det är en skröna i minst sagt halsbrytande tempo över grundarna av staden Macondo, familjen Buendia. I oländiga träskmarker anläggs staden av en slump och den enda kontakten med omvärlden är via de årligen förbipasserande zigenarna. En av dessa har förutom kunskaper om magi som magneter och kikare också, visar det sig när det magiska inslaget kulminerar på slutet, släktens öde i detalj klart för sig. Sedan följer en berättelse om civilisationens intåg, politik och krig och modern kapitalistisk kolonialism – ett sydamerikanskt lands, Bolivias antar jag eftersom Marquez kommer därifrån, moderna historia projicerad på släkten Buendia. Rent geografiskt utgår allt från familjens hus som har en lika stor huvudroll som någon av de centrala figurerna. Huset är ett epicentrum som får allt starkare dragningskraft under de hundra åren och som till sist får berättelsen att bokstavligen implodera.


Berättandet håller som sagt ett fruktansvärt högt tempo. Det ligger nära till hands att jämföra med Mo Yans Big Breasts and Wide Hips, som är uppenbart inspirerad av Hundra år.. vad gäller upplägg, tema och berättarfrenesi. Där Mo Yan med förkärlek spillde ord på utsmyckande  ekvilibristiska liknelser är dock Marquez sparsmakad och exakt. Berättarrösten är psykologiskt allvetande och man får för varje handling ett motiv. Allt eftersom fokus på huvudperson skiftar under berättelsen träder en sammantagen bild av mänsklighet fram. Även politiken, som jag är för dåligt insatt i för att kunna förstå, mynnar ut i psykologi i första hand. En brutal massaker i samband med en strejk skymtar förbi så snabbt att man är osäker på om det hänt, vilket också visar sig gälla stadens befolkning som kollektivt förtränger den. Även det först till synes rättmätiga inbördeskriget visar sig till slut fortgå av egen kraft, av en inbäddad krigarpsykologi. Och om det låter som att det bara är makrohändelser som projiceras på familjen är det felaktigt, ännu mer läggs tyngden på kärlek, lust, kunskapstörst, envishet och alla andra små stora mänskliga egenskaper som vänds ut och in på.


Facit:


Wikipedia lägger stor vikt vid att Macondos historias också är Colombias historia, en historia vars ödesbestämdhet visar på de unga latinamerikanska nationernas kringskurna möjligheter att påverka sin situation. Man skriver om berättarröstens oföränderlighet och hur den tvingar läsaren att acceptera orealistiska inslag med de realistiska. Som vanligt finns det färgsymbolik jag missat och det dominerande temat sägs vara ensamhet och i dess följd egoism. Det är först i slutet av boken som familjens medlemmar uppvisar sann kärlek, något som i och för sig blir deras undergång men som också tros symbolisera socialismen, som Marquez skulle presentera som hoppet för Colombia.


/Gästbloggare M