Klassiker i blindo: Tortilla Flat (John Steinbeck)

Under rubriken ”Klassiker i blindo” gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.

Läsupplevelse:

I Tortilla Flat (den svenska titeln Riddarna runt Dannys bord är ju faktiskt oerhört mycket bättre) får vi följa några paisanos i Monterey, Kalifornien. Paisanos är spanskättlingar och i inledningen skymtar det förbi att man då troligen är utsatt för en viss rasism. Utfattiga är de i alla fall, huvudpersonerna, och när berättelsen börjar och slutar vad vi idag skulle kalla uteliggare. En av dem, Danny, råkar ärva två hus, och av sin hjärtas godhet låter han några av sina vänner bo hos sig. Kretsen utökas efter hand till en handfull män och hundar, samtliga (männen i alla fall), livsnjutare fullt nöjda med att konversera varandra på solverandan, stjäla mat och vin (det är förbudstid för övrigt) för dagen och kurtisera den fattiga stadsdelen Tortilla Flats kvinnor. Om det här låter som ett omoraliskt liv har jag givit er en felaktig bild – riddarna runt Dannys bord har tvärtom en stark känsla för vad som är rätt och kamratgängets filosof, Pilon, får ofta anstränga sig till det yttersta för att motivera vad som vid en första anblick skulle kunna tas för illdåd. Ofta bottnar också riddarnas moral i något mycket djupare och viktigare än samhällets regelverk och behöver därför inte ens motiveras.

Våra paisanos har också goda hjärtan och ägnar en hel del av kapitlen (som vart och ett nästan kan läsas som en fristående novell) åt att göra goda gärningar för de som är i behov av dem. Detta kulminerar när de för sin välgörare Dannys skull viker en hel dag åt att arbeta. Här kulminerar också Steinbecks underhållande, medkännande men lätt ironiska sätt att beskriva våra hjältar. När de vandrar tillbaka upp till Tortilla Flat efter en hel dags arbete väntar hela stadsdelen på dem då ryktet har spridits och de är uppfyllda av sin prestation och triumf. Berättandet balanserar för den moderna läsaren på gränsen till att vara nedlåtande ibland, men samtidigt viker aldrig Steinbeck en tum från sina huvudpersoners sida så det är tänkt att vara kärleksfullt. Sammantaget ger Tortilla Flat en stark bild av fattigdom, trots att den länge är romantiserad och underhållande. Danny är en Jesusfigur, vars öde till slut abrupt tar läsaren ur det lättsamma och till en svart, stark avslutning. Förutom avslutningen finns ytterligare en episod där vännerna tvingas konfronteras med samhället i övrigt, i bägge fallen den katolska kyrkan, och där de plötsligt faller från sin riddartron och står som de trashankar de är. Detta är de starkaste passagerna och de som förankrar berättelsen och gör den politisk och framför allt till fullödig läsning.

Facit:

Wikipedia tar upp det som jag reagerade på som en nedlåtande ton utifrån ett minoritetsperspektiv. Steinbecks beskrivning av paisanos anses ge en felaktig bild av mexikanska amerikaner, målad av en vit medelklasskribent (det nämns också att paisanos beskrivs som ”rasblandade” som vill se sig själv som direkta spanskättlingar, vilket är en korrekt återgivning av vad Steinbeck skriver till skillnad från min ovan). Steinbeck själv reagerade tidigt på att läsarna uppfattat hans karaktärer som stereotyper och påstod sig ha ångrat att han skrivit boken. Vidare skrivs om hur berättelsen är direkt modellerad på historien om Kung Arthur samt att den handlar om ett av Steinbecks favoritämnen, den (manliga) gruppen och dess dynamik. Inget om religiösa referenser, vilket jag hade förväntat mig.

/Gästbloggare M