minitidningskrönika
 |
| 130105, GP |
Men det är och förblir ändå i skönlitteraturen själv man kan hitta de bästa argumenten för läsning. Där litteraturen är öppen, nyfiken och mångfaldig riskerar försvarstalen för den att bli förutsägbara, tvärsäkra och nostalgiska. I litteraturen kan myten utmanas och sättas på spel. Det är en viktig lektion för alla läsfrämjare.
Och kanske är det för att vi inte brytt oss, för att vi länge gått och trott att allting varit sig likt, som vi inte har förstått hur annorlunda det mesta blivit. Skolan är full av barn som inte fungerar i den. De slåss och bråkar, de kan varken läsa eller skriva och kommer sannolikt aldrig att bli självförsörjande. Det handlar om skeva hem- och uppväxtmiljöer, om en fattigdom som inte är ekonomisk, och skolan har fått alltihop dumpat i farstun utan att veta hur den ska bete sig. (…)
Sprickorna märks i fasaden, men det är ju faktiskt i fundamentet revorna nu satt sig. Det går inte att låtsas att vi tar bättre hand om barnen för att vi ger dem fler betyg i lägre årskurser.
(Lars Åberg, 130105, GP)
Kommentarer någon?
Hur ofta tycker någon att filmen var bättre än boken??
Litteraturen och läsningen av böcker har en plats att fylla, det verkar vi (i samhället) vara överens om. Problemet just nu är att så få tar sig tid att läsa boken. Det ska vara snabba puckar och kan man se en film istället för att läsa boken så gör man det. Det skapar ett motstånd mot saker som tar tid. Bildning tar tid. Är samhället, och vi enskilda villiga att satsa den?
Det är väl ingen som på allvar har påstått att böcker _i_sig_ alltid är goda, rättvisa, bra och ofarliga -att romaner och poesi frälser världen just för att de är skönlitteratur på papper? Vad Persson missar är att skönlitteratur, när den är bra, skapar möjligheter att se och diskutera motsägelser, alternativ, möjliga utfall, personliga problem, människans och livets paradoxer, lidanden och glädjeämnen, att verbalisera och därigenom utveckla empatin, på ett sätt om ofta inte är möjligt om man utan vidare befinner sig i en ny och pressande situation och inte har någon kunskap om annat än det omedelbara i den. Litteratur och konst bygger upp nya referensramar och gör det möjligt att uppfatta komplexiteter som ofta bara skulle bli avsnästa om vi var hänvisade till att bara möta dem – eller försöka *utveckla* dem, säga dem högt, ute i "den nakna verkligheten". Både böckerna själva och de diskussioner, inom läsaren själv, mellan vänner, i familjen, mellan olika läsare och offentligt, ger dessa möjligheter till att upptäcka och utforska problem som vi inte skulle kunna hantera lika förutsättningslöst om vi bara hade deras uppdykande i vardagen eller nyheterna att luta oss mot.Den som läser t ex Capotes "Med kallt blod" eller ser "The Deer Hunter" och möter dem som mer än bara ett slags halvsega thrillers, kan gå in i en inre diskussion om samhällets rätt att genomföra avrättningar eller döma vissa människor till undergång (de vietnamesiska krigsoffren som dör får en eldkastare vs den skjutna hjorten vs rysk-roulettescenen i Deer Hunter – alla tre handlar om blint drabbande dödligt våld av olika slag), om hembakgrund och försök till att bryta sig ut, om minne och sorg, om förstörd oskuld. Det mesta av detta kunde ha uppfattats som stötande eller inopportunt om det yttrats i direkt anslutning till händelserna själva, på plats ute i den råa verkligheten, och därför skulle de flesta ha hållit tillbaka sådana tankegångar om verkligheten var den enda ort vi kunnat mäta emot..
Litteraturen (och andra konstarter) ger då möjligheter att på en gång gå in i en situation och ställa sig utanför, att förena inlevelse och mera övergripande problem. Men den vinkeln kanske är svår att få syn på ifall man enbart läser identifikatoriskt, typ att jag gillar den här boken för att hjälten är en så skön person, jag skulle vilja vara som honom. Sedan har nog Åbverg alldeles rätt i att det kan vara svårt att ta undervisningen till det planet ifall skolan kryllar av barn/tonåringar som inte riktigt klarar av att befinna sig där och man inte har ett gemensamt språk eller en gemensam säkrad mötesplats med god status. Men idag är det ofta inopportunt att säga detta.
Tack för ditt engagerade inlägg! Det är alldeles visst så att litteraturen erbjuder ett oslagbart sätt att förmedla kunskaper och erfarenheter och ett unikt rum för diskussion både för den enskilde och i samhället. Med mitt urval textcitat ville jag rota lite i inställningen till läsning i skolan. Jag, som bokbloggare, möter mängder av människor som är intresserade av läsning men i min roll som språklärare i de lägre åldrarna möter jag väldigt få. Jag arbetar utifrån inställningen att i litteraturen som vi läser enskilt och tillsammans i klassrummet finns en möjlighet att träna sig i att sätta sig in i hur andra tänker, lever och komma nära många viktiga frågor som bygger vår värdegrund. Känsla för demokrati, jämlikhet, empati och solidaritet. Väcka nyfikenhet och intresse för litteratur som livets spegel är en lärares skyldighet enligt mig, kritisk och analytisk läsning och lustläsning sida vid sida kan kanske ändå forma människor till reflekterande och kloka människor?
Inget fel på lustläsning förstås, och det är klart att man inte kan konfrontera tioåringar med Camus' "Främlingen" eller Östregrens "med stövlarna på" – som exempel på böcker som kräver både viss läsvana och vuxna erfarenheter. Fast när det gäller Främlingen kan man notera att den först refuserades på det stora förlaget – vem kan tycka att det finns nåt i den här degigt berättade historien, skrev lektören ungefär – för att idag vara världens mest sålda franskspråkiga pocketbok.
Jag tycker väl att MP skissar upp en mycket förenklad bild, och man ska nog ha klart för sig att hn vill göra PR för sin forskning och sin nyvunna doktorshatt. Och idag är det en trend i svensk littvet att man tittar på läsargrupper, marknadsföring, byggandet av litterära varumärken och avspegling av massmedia i litteraturen snarare än att driva mer verk- eller symbolikcentrerade diskussioner.
Jag är dåligt insatt i trenderna i svensk littvet men jag vet att jag tycker det är sorgligt att de ekonomiska krafterna verkar styra i så stor utsträckning. Jag vet också att barn i 9-10 års åldern älskar att lyssna till böcker, att läsa tillsammans med en vuxen. I morgon börjar högläsningen av Trollvinter som är ett fantastiskt exempel på litteratur när den är som bäst. Den kan läsas på så många nivåer och jag som vuxen, erfaren läsare hittar mina tankar. Eleverna som är 9 hittar sina. För mig är samtalet om litteratur viktigt! Tack för att du bidrar.
Eddy på bloggen Flyktlinjer skriver mycket intressant om problem och möjlighter med läsning. http://flyktlinjer.blogspot.se/2013/01/laser-och-tanker-om-tankar-och-lasning.html