Vissa böcker blir ett dåligt samvete. Marie Ndiayes roman Mitt instängda hjärta har legat halvläst i min recensionexemplarshög nästan hela hösten och bligat på mig med sin mörka blick. Just det att den är så mörk, så tröstlöst hopplös gör att jag inte riktigt kunnat ta mig an den. Berättare i boken, som gör mig närmas paranoid, är läraren Naida. Hon och hennes man Ange arbetar tillsammans och det händer allt fler otäcka saker runt omkring dem, de blir förföljda på ett allt mer uppenbart sätt och en dag knivhuggs maken i sidan. Den enda hjälp det allt mer isolerade paret får är av en författande