Det finns saker som människor inte ens kan föreställa sig så länge ingen annan fått den befängda idén att genomföra dem. Men när det väl är gjort blir det på gott och ont en del av vårt kulturarv. (…)
På så sätt avtäcks vansinnets okända kontinent, som en karta som växer fram allt eftersom terrängen utforskas. Vi trevar oss fram med hjälp av tidigare erfarenheter…
I Fred Vargas franska deckare Okänd kontinent reser kommisarie Adamsberg på konferens till London, där han en sen kväll får syn på 17 skor i en rad utanför porten till stadens gamla kyrkogård. Det är skor med fötter i och skorna ser misstänkt franska ut. Väl hemma i Paris blir han kallad till en mordplats där den äldre mannan strimlats till småbitar. Steg för steg avtäcks den spännande historien som tar oss med till Serbien och vampyrernas hemvist, samtidigt som jag får följa med på Adamsbergs personliga resa mot ett varmare, mer mänsklig inställning till sina medmänniskor.
Klassiskt deckargrepp alltså, huvudpersonen utvecklas genom att lösa sina fall och morden leder till både makabra miljöer och mystiska förvecklingar. Det som skiljer Fred Vargas deckare från de svenska eller engelska är språket. Det är berättat med fler ordrika och småfilosofiska utvikningar och det långsammare tempot stressade mig när jag läste min första Vargas Budbäraren, den här rundan visste jag vad som väntade och föll snabbare in i lunken och kunde uppskatta den intrikata väven där folktro från 1700-talet och modernt polisarbete skapar en tänkvärd historia. Trots min väl kända aversion mot böcker med vampyrer eller zombies 🙂
Leave a Comment