Repris från augusti 2012:

Det är ett otroligt vackert omslag som möter mig när jag först packar upp Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin. Jag ser pojken i silhuett som sitter i en ruta och andra människor som tittar mot honom, han möter inte betraktarnas ögon och ornamenten i det inrutade gör mig införstådd med att det handlar om en muslimsk miljö. Sverige närmare bestämt, och den unge mannen heter Noha, eller egentligen Noh men den svenska damen i flyktingmottagningen tyckte att det var lika bra att skriva dit ett a så att namnet skulle bli lättare för svenskar att säga. Nohas föräldrar

Vinterns stora utställning på Göteborgs konstmuseum är skulptören Klara Kristalova. Hennes motiv är
hämtade från barndomen, sagor och naturen och de vädjar till våra känslor. Det
är en stor soloutställning och många verk som är utställda, nästan alla oroar
mig. Det är konst som tränger sig på och berör. Sorgsenhet, ensamhet, utsatthet
och en hel del humor. Jag associerar till dockteater som förvridits och kommer
att tänka på Laura Fords bronser som jag under flera år sett på Pilane. Mycket
värt ett besök, årskort