fvonk – Erlend Loe

Erlend Loe gjorde success på bokmässan, överallt jag såg honom var han omringad av människor och hans senaste bok Fvonk var slutsåld redan på fredagen. Ganska konstig känsla är det med ett framträdande med mängder av folk, signering och inga böcker att  signera. Jag lyssnade i allafall och fick mig dagens fniss, boken fick jag se till att köpa på nätbokhandeln…

Alla har sitt, Fvonk. Det är inte bara jag som kämpar. Nej, det är inte bara du, säger Fvonk. Alla kämpar. Även jag.


Livet är kämpigt för Fvonk, han känner sig förföljd av de gravida som patrullerar utanför hans dörr. En dag får han besök av en kvinna som beordrar honom att ställa iordning sina tre uthyrningsrum till en hemlig hyresgäst. Det visar sig vara Jens som flyttar in, med lösskägg och toppluva ska statsministern leva ett vanligt liv med skidturer och kaplastavsbyggen. Han behöver rekreera sig och komma ifrån alla sin plikter särskilt svårt har det varit att leda ett folk igenom det nationella traumat under det senaste året. De två omaka männen blir blodsbröder och förtrogna och kanske lär de sig något om sig själva på kuppen.

Erlend Loe är en mästare på att skriva småputtrigt roliga texter som i sina absurditeter berättar något viktigt om samhället. Jag småfnissar mig igenom texten som är både lättläst och underhållande samtidigt som jag får mig både en och två tankeställare. Kraven vi ställer på människor ter sig ibland helt orimliga. Fvonk har i sitt arbete blivit delaktig i det han kallar okultur, och nu vågar han sig snart inte utanför dörren för risken att kanske kunna misstänkas för något opassande beteende. Pressen att som politiker, som karaktären Jens, leva i offentligheten måste vara mycket svår att hantera. Vardagssysslor blir dokumenterade och dissekeras i media, han kan inte vara sjukledig fastän sammanbrottet är nära för tänk på opinionssiffrorna. Inga inköp på bolaget, inte ens toalettbesöken får vara ifred. Tankarna går till biografin om Margot som från sitt håll beskriver livet som toppolitiker. Dreven går med jämna mellanrum och det kan verkligen diskuteras vilka krav man kan ställa. Vad är rimligt?

Jag gillar Erlend Loe – läs du också!