Att leva (Yu Hua)

Jag blev ju så barnsligt förtjust i En handelsman i blod och Att leva är också en sträckläsare, men inte på samma nivå riktigt. Jag saknar En handelsmans… drastiska humor. Här är det mer hard-core diskbänksrealism om nu kinesiska fattigbönder hade haft diskbänkar. Det är ingen lek för Fugui när han spelar bort familjens egendom och får sälla sig till arrendatorerna på hans forna marker. Med facit i hand kanske han ändå haft tur när kommunisterna tar makten och inte minst under kulturrevolutionen då forna markägare straffas hårt. Fugui och hans familj lider dock sin beskärda del av umbäranden, minst sagt, och det är tur att det är så bra litteratur för annars hade det vinglat ganska nära patetikens gräns. Bloddonation spelar en viktig roll även i denna bok. Man kan nämna en liten lustig eftergift till regimen som man inte märkte av i den senare skrivna En handelsman… – ett tecken på att yttrandefriheten trots allt tar långsamma men dock steg framåt i Kina: När Fugui blir tvångsrekryterad till Nationalistarmén behandlas han istället väldigt väl som krigsfånge av Röda armén. Med tanke på att idiotin runt Det stora språnget och Kulturrevolutionen redovisas oförblommerat är det intressant att armén 1992 tydligen fortfarande var okränkbar.

/Gästbloggare M