Visst var de lite lika, Bland träden och En lång vinter. Dimman höljer träden och människorna som skuggor på omslagen, de är båda fyllda av berättelser som bara anas, konturerna finns där och det är upp till läsaren att fylla på innehållet. Båda böckerna är skrivna på en prosa som inte har ett enda ord för mycket, berättelserna förs fram genom människornas handlingar mer än genom beskrivningar eller dialoger och miljön är karg, kall och känslorna mer anas än uttrycks. De existentiella frågorna ställs oss som läser, liv och död sida vid sida.
Colm Tóibíns lilla vackert formgivna roman,… Läs mer
Senaste kommentarer