torka aldrig tårar utan handskar – seminariet

Ting tar tid, texter tar tid.

Först 30 år efter att Aidsepidemin bröt ut i Sverige är Jonas Gardell redo att skriva de här böckerna som bottnar i hans egna erfarenheter. Han skriver om vänner som inte fick åldras, vänner som hellre tog sitt liv än att dö i sjukdomen och ett samhälle som kallade sjukdomen bögpest.
– Kanske var jag tvungen att få distans, kanske var samhället redo att ta emot dem först nu eller så var det så att jag faktiskt inte varit tillräckligt bra författare förrän nu?

Han berättar att hans motto när han skriver är att det ska vara modigt och ambitiöst, den här gången har också skrivandet öppnat en dammlucka av sorg, saknad, vrede och längtan och han kommer tillbaka till det flera gånger. Med tårar i halsen, och tårar hos oss lyssnare påminner han oss om att det här är inte en bok, det är en upprättelse av mina vänner, de som inte längre finns och de som med politisk kamp och personligt mod har förändrat situationen för homosexuella i Sverige. Där finns en skuld som lever de som överlevt, och en plikt att berätta och minnas.

Det här är samtidshistoria som inte får glömmas men också en bok om vad det är att vara medmänniska och trots att Gardell säkert upprepat sitt budskap hundratals gånger de senaste månaderna så är han märkligt närvarande. Det märks att det ibland blir för nära, för sårigt och då snäpper han tillbaks in i rollen som riksbög med eget mumintroll, det känns från scenen att den här romanen i tre delar är mycket viktig för honom. Budskapet är mycket viktigt:

– skaffa en inre kompass, lär av er historia, glöm inte!

Den 27 augusti skrev jag om min upplevelse av Torka aldrig tårar utan handskar.
Nästa måndag sänder SVT del ett i serien om Rasmus och Benjamin – titta!