möte med Edmund de Waal

Ett av de seminarier som jag hade sett mycket fram emot var lördagens samtal mellan Gunnar Bohlin och Edmund de Waal som presenterade sig såhär:
– I write books and I make pots. In that order.

Det går ett mummel genom publiken när han plockar fram några stycken ur fickan, han bär alltid runt på delar av sin skatt. Netsukerna. Och så börjar han berätta om sin resa i familjens historia tillsammans med de små japanska konstverken som han ärvt av sin farmorsbror Iggy. Arvet kändes både fascinerande och betungande, och han tillbringade år i arkiven runt om i Europa för att komma sanningen på spåren. De Waal sitter hopvecklad i fåtöljen och liknar närmast en illustration av Quentin Blake, ni vet så där lång, smal, vassnäst, vassarmbågad och med vassa knän och berättar på verserad engelska en historia som är så dramatisk, som man måste lyssna till. Verkligheten överträffar dikten och de Waal är noga med att han ville berätta sanningen, det här är ingen roman utan en så autentisk beskrivning som han kunde skriva.

– I didn’t want to be nostalgic, I didn’t tidy the story up. What  I did want to do was bring back a history that has been erased.

Mina tankar om Haren med bärnstensögon från i somras.