Årets Gästbloggarmässa – signeringar och utseendefixering.

När vi var på litteraturevenemanget i Louisiana i somras tänkte jag en del på hur klädmedvetna de (eller vi) kulturella är. Det är inte direkt så att man knallar in i Dressman eller vad nu motsvarigheten för kvinnor heter och blir tagen på allvar. Handen på hjärtat – en Dressman-man på Mässan är där för att köpa senaste Guillou eller fynda böcker om andra världskriget i en monter långt ute i periferin, eller hur? Inspirerad av första avsnittet av This Is England som sänts på fredagskvällen komponerade jag min outfit för mässbesöket. Clarks ökenkängor, mörka uppvikta Acne, en smårutig button-down från Boomerang och en Peak Performance som till nöds kan gå som bomber-jacka. En feg svennevariant av klassiskt mods/skinheads-mode skulle alltså vara mitt skal på mässan. Givet detta borde jag dras till Offside-montern, seriehörnet, köpa Lokko-samlingen, Hornby och Parsons på rea samt tråla efter popbiografier. Men icke! Istället ramlade jag rakt in på Ordfront bland chic-tråkigt klädda Göran Greider-wannabees som stod och lyssnade på Anna Arutunyan, författare till Tsar Putin.

Anna Arutunyan var klädd i… ja, jag minns ärligt talat inte men jag skulle gissa på att det var någon typ av klänning med lätt etniska inslag och till den svarta tights. Hon hade egentligen ett ganska alldagligt utseende, men utstrålade den typen av knivskarp intelligens som får Gästbloggarn och alla världens Göran Greider-kopior att falla som furor. Där och då bestämde jag mig för att köpa hennes bok och få den signerad och att detta dessutom skulle bli dagens tema: jag fick bara köpa böcker som jag kunde få signerade på plats! Sagt och gjort, star-struck och med svettiga händer höll jag fram mitt ex och ”could you sign it for Magnus” och ”Magnus?” och ”Yes, Magnus”. Anna skrev och blev stående och funderade och för ett ögonblick trodde jag att jag skulle få någon typ av personlig hälsning, en livsvisdom kanske. Hade hon sett något i mig, en vilsenhet eller kanske en själarnas gemenskap, som krävde ett budskap från henne till mig? Det visade sig att det var dagens datum hon stod och grunnade på och jag avslutade vårt möte med ett tillgjort ”thank you so much”. Vad skall man egentligen säga när man står där – det är lite speed dating över det hela, eller hur? Mannen före mig (en Greider-kopia) slängde ur sig ett ”it was very inspiring”, men jag vet inte om det tillförde så mycket. Nästa signering skulle jag vara mer förberedd.

Medan Redaktörn var på toaletten hann jag se Lena Sundström som visade sig ha en fantastisk så kallad jeanshäck. För att könsneutralisera detta sexistiska uttalande så kommer här en betraktelse över Herman Lindqvist och framför allt hans skjorta. Herman blev stående precis framför mig (och skymde därmed irriterande nog Lenas bortflyende… eh, gestalt). Herman var påfallande kort, men det som var mest frapperande var att över ett par snyggt avslappnade byxor hängde en… ja, vad var det egentligen? En ljust blå, möjligtvis med dragning åt turkos, utanpåskjorta i lite grövre material. Eller var det en jacka, men med korta ärmar? Knäppningen var närmast åt duffelhållet och jag undrar om den inte var kraglös. Stod denne konservativa monarkist på Bokmässan iklädd en pastisch på en Maojacka eller vad var det frågan om? Vad är det för fel på en klassisk blazer, goddammit? Det var närmast en befrielse att springa förbi en signerande Björn Ranelid, klädd som Björn Ranelid, på väg tillbaka till trängseln.

Hur gick det då med inköpandet av signerade böcker undrar läsaren. Jo, det visade sig att jag förutom Guillou och Maj Sjöwall lyckades tajma min montervandring så illa att jag hade att välja på Björn Ranelid, Björn Ranelid och Björn Ranelid. Mannen måste ha klonat sig inför årets mässa för han var överallt. Och Maj Sjöwall hade jag så gärna velat få en signatur av, men nyutgivningen sker på Piratförlaget som jag har lite svårt för och dessutom har den nya upplagan så fula omslag (Maj berättade att hon själv fått välja illustratör så hon får skylla sig själv). Skall jaga dem i gammal pocket på antikvariaten istället. Maj Sjöwall hade för övrigt dagen till ära klätt sig, mycket smakfullt, i Piratförlagets färger: orange och svart eller om det kanske var mörkt brunt. I kontrast till detta stod intervjuaren Fredrik Belfrages inte så lyckade variant av neo-cowboy-stil där den blårutiga skjortan drogs i smutsen av en brun väst. Jag har aldrig varit inne på Twins (herrbutik i Gbg), men har en känsla av att man kan råka så illa ut som Fredrik där. Var slutligen nästan på väg att köpa ett häfte av Lena Ackebo, men serietecknarna satt konsekvent två och två eller tre och tre och signerande och det kändes alldeles för ohövligt att gå fram och bara köpa av en av dem. Nästa år skall jag planera bättre och lägga upp en signeringsrutt. Och ladda med coola öppningsrepliker!

/Gästbloggare M