”Jag läser en bok med en korp på omslaget. Jag gillar inte korpar, särskilt inte när de bär bud om ond bråd död.”
Så kraxade jag på Twitter när jag precis börjat läsa Fred Vargas franska deckare Budbäraren. Korparna var Odens budbärare och de förmedlade både minne och tanke, i det här parisiska mysteriet krävs både och för att läsaren helt skall hänga med i svängarna. Det är en elegant komponerad deckare som utspelar sig i samtiden med budskap från andra tider både nära och närvarande.
Budbäraren i den här historien är Joss, före detta sjökapten som numer hittat sin födkrok genom att läsa upp människors meddelanden i ett gathörn i Paris. De senaste veckorna har kryptiska meddelanden på gammaldags franska och latin lämnats i hans urna och grannen Decambrais listar ut att de är utdrag ur texter som handlar om pesten. Samtidigt målas en mystisk fyra på ett antal bostäder i staden och när en mördad man påträffas, loppbiten och med svarta fläckar förstår kriminalkommissarierna på stadens mordrotel att en epidemi kan vara på väg att spridas. Jakten på förövaren sätter fart.
Krax nummer två om boken var en fråga till biblioterapeuten: Vad ska man göra när man bara somnar när man läser en bok? Sätta sig ordentligt i en fåtölj och dricka kaffe? Det var vad jag fick göra, det här var inte riktigt min sorts deckare. Det var en i grunden spännande historia men jag saknade (det typiskt svenska?) en polis att tycka om och lära känna, (det typiskt brittiska?) snabbkäftade poliser med humor och (det typiskt svenska igen?) offer som man känner och bryr sig om. För mycket pusslande med medeltidssymboler är nog inte heller min grej, jag har t ex aldrig fattat storheten med DaVincikoden…
Många vackra ord och smått filosofiska funderingar men lite för långsamt, lite för omständligt. Det blir mitt sista krax om Budbäraren.
Aha. Jag gillade att det var franskt o lite annorlunda, kanske för att jag tröttnat på det typiskt svenska (?) och brittiska (?) … . Har tidigare läst (o recenserat) Mannen som vände insidan ut och vill även ta en titt på Sekwas nyutgivning av Vargas. Så får vi se vad jag tycker sen!
Tur man kan tycka olika. Kanske var jag för stressad i huvudet för att ta till mig det lite långsammare berättandet.
Jag tyckte nog att poliserna var ganska roliga, det här med Adamsbergs små minnesanteckningar för att komma ihåg vem som är vem var lite underhållande. Men jag håller med om att det inte var riktigt samma känsla som i de svenska deckare man är van att läsa.