Väldigt sällan fin är en roman som utspelar sig i Eritrea och det jag mest av allt tänker på när jag hör landets namn är Dawit Isaak. Hans texter kan jag läsa i den lilla pocketen som delades ut på förra årets bokmässa och Isaak har nu suttit fängslad i Eritrea i 3980 dagar utan rättegång. Familjen vet inte säkert om han lever eller ej och hans öde har engagerat många. På dawitisaak.com och freedawit.com kan man följa utvecklingen. 

Kan ju hoppas för de anhörigas skull att besked kan komma, det måste vara osannolikt jobbigt för en familj att leva i ovisshet. Hoppas verkligen att UD gör vad

Det är ett otroligt vackert omslag som möter mig när jag först packar upp Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin. Jag ser pojken i silhuett som sitter i en ruta och andra människor som tittar mot honom, han möter inte betraktarnas ögon och ornamenten i det inrutade gör mig införstådd med att det handlar om en muslimsk miljö. Sverige närmare bestämt, och den unge mannen heter Noha, eller egentligen Noh men den svenska damen i flyktingmottagningen tyckte att det var lika bra att skriva dit ett a så att namnet skulle bli lättare för svenskar att säga. Nohas föräldrar flydde från Eritrea och