lyckostigen – en lycklig plats?

Jag är bra mycket mer förtjust i Sommarhuset än i Lyckostigen. Det är något som skaver och irriterar mig när jag läser, kanske är det att bilden av småstaden är så förfärande schablonartad. För människorna som blev kvar, fick barn som 20-åringar så är det fläskfilé och fotboll, väninnegänget från högstadiet, den romantiska tron på kärleken, mobbning av allt annorlunda som gäller. Enda hoppet till förändring är Lottosändningen på lördagkväll. 

Miljonvinst på Joker är det som förändrar livet för Johanna och hennes två tonårsdöttrar. Johanna bestämmer sig för att lämna Lyckostigen 3 i det lilla samhället där de inte längre är särskilt lyckliga och flytta till samma hus i Stockholm som flickornas pappa bor i. Om bara flickorna får bättre kontakt med sin pappa så löser sig nog det mesta. När de sedan flyttar in i vindsvåningen i Vasastan är bilden av innerstockholm också som en karikatyr av sig själv. Sambon Fanny med överklassbakgrund som får kämpa för att försvara sin uppkomling till sambo. Handväskor på rad, vindsvåningar med arkitektritat kök, underbara middagar med vännerna, märkeskläder och skola där konstnärliga talanger uppmuntras och nej. 

Livet blir inte per automatik lyckligare för det.  

Anna Fredrikssons roman är en lättläst bok som sitter som en smäck mitt i samtiden, den vill på ett lättsamt sätt diskutera klass och vad som markerar klass, vad som är lycka och det uppdraget lyckas hon med.  Det är mer förpackningen jag vänder mig mot, personerna och miljöerna som jag tycker känns som pappfigurer klippta med hjälp av en schablon. Synd. Det kunde blivit en berättelse där också gråskalorna fick ta plats, nu är det en bild av samhället målat i svart och vitt. Tydligt, övertydligt blir det.