Skagboys (Irvine Welsh)

Skagboys är en prequel till Trainspotting, som var Welsh debutroman tydligen och som ju blev en lysande film (jag har inte läst denna, däremot den mycket underhållande Porno). Trainspotting blev ifrågasatt för att den inte bara framställde heroinmissbrukare som tragiska spillror – det fanns också ett element av coolhet hos Mark Renton, Sick Boy, Spud och de övriga unga Edinburghgrabbarna. I Skagboys (skag är slang för heroin) finns detta eventuella problem också. Tragiken i missbruket är tydlig, men blandas upp med våld, sex och musik, ack så lockande ämnen. Det här är väl någon form av lad litt antar jag, lite cool slumsafari för oss geeks.

Nu har jag dock bett om ursäkt färdigt. Det här är väldigt underhållande och bitvis starkt. Boken inleds med att Mark Renton åker med sin far för en sympatiaktion med de strejkande gruvarbetarna och blir misshandlad av kravallutrustad polis. Detta sätter bakgrunden, Thatchers nya England och arbetarklassmiljö. I Edinburgh flammar ett lokalt heroinmissbruk upp då det smugglas ut morfin från en läkemedelsfabrikant i staden samtidigt som den begynnande massarbetslösheten tillhandahåller den perfekta grogrunden. Parallellt med detta makroperspektiv beskriver Welsh missbruket ur den enskildes synvinkel, framförallt Rentons, en begåvad ung man vars klassresa avbryts med drogerna. På detta, det personliga planet, vägrar Welsh att moralisera och det är det som möjligtvis kan uppfattas som provocerande (eller kunde det på nittiotalet). Jag vet inte om han lyckas fullt ut att beskriva psykologin bakom missbruket, men han kommer en bit på vägen.

Skagboys växlar scen mellan Edinburgh, en Interrailresa, Aberdeen, London och ett rehabcenter och mellan enkla jobb, arbestlöshet, universitet, pubar och knarkarkvartar. Man lämnar bara underklassmiljöerna för tillfälliga glimtar av det etablerade samhället (några flickvänner, välvillig rehabpersonal, en villa man gör inbrott i, stadens program för att rädda träd). Som för en positionsbestämning – en påminnelse om hur långt ute på grenen de här pojkarna är. Tonen känns någorlunda äkta, även om det handlar om underhållning lika mycket som diskbänksrealism så kompromissar Welsh aldrig med personernas integritet. De förblir sig själva trogna, bortom räddning och botgöring.

Ja just det ja – allt är skrivet på skotsk slang, ken.

/Gästbloggare M