Lionel Asbo – State of England (Martin Amis)

En Andres Lokkokrönika och en recension i SvD fick mig att leta reda på Lionel Asbo (Akademibokhandeln i Nordstan vann den inofficiella Göteborgstävlingen i snabbast uppdatering av engelsk pocket) och kanske visste jag för mycket om boken. Minns inte riktigt vad Lokko skrev, men recensionen problematiserade greppet att göra satir över underklassen eller vad det nu är Amis gör (kan man sparka nedåt och kalla det satir förresten). Satir, skröna, medelklasskräckis och tusan vet om det inte är feelgood till slut också. Och löjligt underhållande – 275 sidor härlig kvalitetspaperback avverkades på ett dygn – med en karikatyr av ett Londonskt höghusområde och dess främste representant (om man med främste menar den yngst arresterade; ett rekord han dock blir av med under bokens gång) Lionel Asbo. Jag skall göra er en tjänst genom att inte avslöja lika mycket om handlingen som Svenskan gjorde, men Lionel är i alla fall en fullständigt amoralisk småskurk som när han vinner 140 miljoner pund ges möjligheten att fortsätta leva sitt ytterst tarvliga liv i en större skala så att säga. Som en inverterad spegelbild av Lionel finns hans systerson Des Pepperdine som gör sin klassresa i den intellektuella dimensionen istället för den ekonomiska (måste bara nämna att jag här fick googla stavningen på intellektuell; ironiskt så det förslår).

Varför är detta så kul att läsa? För att skildringen av samhällets botten är dragen till sin spets och beskrivs utan socialt förmildrande ursäkter. Varför är detta en moraliskt tveksam bok? För att skildringen av samhällets botten är dragen till sin spets och beskrivs utan socialt förmildrande ursäkter. Det är detta som problematiseras i SvD och visst hade det varit ett väldigt svårsmält von oben-perspektiv om det inte hade varit så övertydligt och medvetet. Samtidigt blir det lite ”jag vet att du vet att jag vet…” med ironi i flera lager och frågan är om inte det understa lagret består av klassförakt trots allt, om inte annat hos de som läser boken (men inte just hos dig och mig naturligtvis). Och det slås in lite väl många öppna dörrar för att man skall bli imponerad av satiren. Kvar blir kanske skrönan i första hand, som är oemotståndligt underhållande som sagt, samt en parodi på normaliteten själv eller kanske snarare på Dickenska hjältekaraktärer. Det är inte utan att man sitter med kluvna känslor under de avslutande, fruktansvärt spännande, kapitlen. Des är i all sin arbetssamma, familjebyggande anspråkslöshet ganska odräglig han också.

/Gästbloggare M