Kapitalismen avklädd – Moment 22, kapitel 24

Jag läser just Catch-22 av Joseph Heller, något av en gästbloggarbibel som det vore respektlöst att ens försöka ”recensera” i sin helhet, det hade bara urartat till osammanhängande hype. Kapitel 24 slog mig dock som så briljant, profetiskt och högaktuellt att det bör avhandlas separat i en bokbloggarexperimentell enkapitelanalys.

Bakgrunden till kapitel 24 är att Yossarian, en amerikansk bombflygare stationerad någonstans vid Medelhavet under andra världskriget, efter att en ung besättningsmedlem har dött i hans armar under ett uppdrag över Frankrike, har fått nog, tagit av sig uniformen för gott och bevittnar begravningen av sin vän på avstånd, sittandes naken i ett träd. Kapitel 24 handlar dock i första hand om Milo Minderbinder, en ung driftig mässofficer som byggt upp ett handelsimperium i det krigshärjade Europa men som nu har affärsmässiga problem och kommer till Yossarian för hjälp. Kapitlet, vars titel kort och gott är ”Milo” består av en första halva där Milos hyperkonsekventa kapitalistiska agerande får absurda konsekvenser och en andra halva där han, sittande bredvid den nakne Yossarian, gör en ömklig men stolt reträtt från sin ideologi när hans ekonomiska intressen står på spel. Boken skrevs 1955, men kapitel 24 borde ha skrivits 2012 som en direkt satir över privata krigsföretag i Irak och bankkrisen och ni har nu tre alternativ: köp och läs hela boken, spring ned till närmaste Pocket Shop och tjuvläs kapitel 24 eller fortsätt läs Gästbloggarns påvra sammanfattning av de nitton briljanta sidorna.

M&M Enterprises (M&M står för Milo & Minderbinder) geniala affärsidé är att med av amerikanska krigsmakten lånade plan handla med varor på diverse svartabörsmarknader på ett vinstgivande sätt för att sedan leverera fantastiska råvaror till de mässer som ingår i och drivs av ”syndikatet”, i vilket alla – inte bara Milo Minderbinder – sägs ha en andel, oklart hur. I kapitel 24 dras upplägget till sin spets, när det visar sig att M&M nu omfattar även tyska flygvapnet. Man handlar bland annat med korv från Köln och när fyra Luftwaffeplan landar med en leverans på den amerikanska flygbasen blir Milo ärligt förvånad och förbannad när basens ledning har invändningar och vill beslagta planen.

Is this Russia? […] Confiscate? […] Since when is it the policy of the American government to confiscate the private property of its citizens? Shame on you! […] Those planes belongs to the syndicate, and everybody has a share. Confiscate?  How can you possibly confiscate your own private property? Confiscate, indeed! I’ve never heard anything so depraved in my whole life.

M&M, som naturligtvis av ideologiska skäl vägrar att göra affärer med ryssarna, expanderar sedan fullt logiskt sina affärer till att sälja tjänster även i den direkta krigföringen. Lika logiskt säljer man dessa tjänster till båda de krigförande sidorna (eventuellt överträffar fortfarande dikten verkligheten just på denna punkt, men det beror i så fall bara på att verkligheten ännu inte separerat affärer och nationalism fullt ut). M&M gör först en lysande affär genom att sälja underrättelser om att ett tyskt bombmål är oförsvarat till amerikanerna och sedan sälja underrättelser om att amerikanerna planerar att bomba detta mål till tyskarna. Senare är man även rent operativa då Milo Minderbinder själv i flygledartornet låter syndikatets amerikanska plan lyfta för att omgående börja bomba den egna basen på uppdrag av tyskarna.

Här någonstans har Heller bottnat absurdometern (och 1955 var krig på privat entreprenad ännu mer absurt än idag) och väljer att ge Milo problem. Milo har med en sällsynt affärsmässig felbedömning valt att köpa upp hela den egyptiska bomullsskörden och det väller nu in osäljbar bomull till syndikatet – den lilla del han lyckas sälja säljs med förlust och köps genast upp av egyptiska bomullshandlare som säljer tillbaka den till Milo för det högre priset. Han kommer till Yossarian i trädet för att prova idén att sälja chokladdragerad bomull som mat till soldaterna, en idé som Yossarian underkänner. Milo i trädet, nu ett offer för sin omhuldade kapitalism, gör ett ynkligt intryck där han vill att alla delägarna nu skall göra sitt för att rädda syndikatet.

I just can’t watch it, he cried turning away in anguish.

För ett ögonblick tror man att Milo menar begravningen som Yossarian följer på avstånd, innan han fortsätter:

I just can’t sit here and watch while those mess halls let my syndicate die. […] If they had any loyalty, they would buy my cotton till it hurts so that they can keep right on buying my cotton till it hurts them some more.

När Yossarian frågar varför han inte säljer bomullen till amerikanska staten med hjälp av mutor börjar Milo sin ideologiska reträtt, genom att han omformulerar Yossarians bondfångarråd blir de kompatibla med Milos kompromisslösa ideologiska grund.

It’s a matter of principle. […] The government has no business in business , and I would be the last person in the world to ever try to involve the government in a business of mine. But the business of government is business. […] And the government does have the responsibility of buying all the Egyptian cotton I’ve got that no one else wants so that I can make a profit, doesn’t it? […] Bribery is against the law […]. But it’s not against the law to make a profit, is it? So it can’t be against the law for me to bribe someone in order to make a fair profit, can it? 

Efter att ha slagit fast att a strong Egyptian cotton speculating economy means a much stronger America, klättrar Milo mödosamt ned från trädet. När han ångrar sig och klättrar upp igen tror man för ett ögonblick att han skall säga något medkännande till den nakne och sörjande Yossarian, men det visar sig att kapitalismen förkroppsligad av Milo Minderbinder är noggrann med detaljer snarare än medkännande.

I wished you’d put your uniform on instead of going around naked that way. […] You might start a trend and then I’ll never get rid of all this goldarned cotton.


/Gästbloggare M