Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!
Annika berättar i sin bokbloggsjerka att hon stör sig enormt på kursiverade mördare som får breda ut sig på sidorna och jag själv hakar delvis på där. Jag kan bli så trött på deckare där det byts berättarröst hela tiden. Två sidor polisen, två sidor förövaren, två sidor offret, två sidor anhöriga, två sidor någon annan och så börjar det om. Särskilt störande är om författaren dessutom valt helt olika kulturell och geografisk hemvist till de olika personerna, någon talar söderslang, en annan byråkratsvenska,överklasskillen, någon är invandrare osv. Wennstams Svikaren är det senaste exemplet jag läst med sådana tendenser och det greppet stör mig. Vad stör dig?
Det verkar finnas en del jag stör mig på 🙂 Att det byts berättarröst gillar jag inte heller, men det faktum att den texten är kursiverad stör mig inte.
kursiveringar stör mig inte så mycket heller men miniföreläsningar kan man ju bli tokig på.
Hej! Mitt svar på jerkan denna vecka kan du läsa här:
http://bokslukare.blogg.se/2012/june/bokbloggsjerka-22-25-juni.html
Ha en trevlig midsommar!
Ha också du en mysig helg!
Att det byts berättarröst gör mig inget. Dialekter tycker jag dock är direkt störande.
Överdrivna dialekter är störigt men ett och annat dialekter ord kan jag köpa.
Intressant. Det är nog inget jag stör mig på generellt. Nästan tvärtom;-) Men man ska ju inte tänka på det…
Nej de omärkliga greppen är de klart snyggaste.
Att få inblick i olika perspektiv kan vara intressant och fungera till en viss gräns. Men jag håller med om att det blir jobbigt om det hoppas för mycket.
Framförallt om det görs på rutin. Inte alltid tillför det ngt.
De kanske gör så för att de tror att folk vill ha det upplägget, men i själva verket skräms läsare bort av det där eviga perspektivbytandet. Jag kan köpa när det blir kapitel där ett handlar om polisen, nästa kapitel om pedofilen/mördaren/elakingen, men kanske inte hela boken igenom. De författare som lyckas med att ha flera karaktärer igång parallellt utan att man blir irriterad är ju allra skickligast.
Det kan vara mycket bra gjort och det kan vara sådär. Jag gillar sämst när det blir slentrian.
Jag läste en bok rätt nyligen med det här problemet. Det lustiga var att halva boken hade gått innan man överhuvudtaget fick läsa något från huvudpersonens synvinkel.
Störande!
Just det har greppet kan ju fungera ibland, men det blir jobbigt när man inte genast vet vem som berättar.
Jag kan tycka om att lägga pussel och till och med genom ledtrådar lista ut vem som talar men jag tycker att greppet är överanvänt – just nu är det inflation i sådana grepp…
Tror nog att det där förekommer lite då och då i böcker jag läser, men jag kan inte komma på någon just nu. Helt säker på att jag skulle finna det irriterande om jag aktivt lade märke till det eftersom det då betyder att det är rätt klumpigt skriven berättelse.
Så sant! Om man inte märker dem så är de bra – greppen alltså! Jag har försökt att kommentera på din blogg men jag blir utkastad. Ska försöka igen…