I
Vad dagen är natten skyldig är det Younes som berättar sin historia. Hela livet är han klämd mellan det arabiska och det franska, mellan kolonialismen och nationalister, mellan sitt ursprung och sitt levda liv. Jag får läsa om hur hans far helt utblottad tar med sig sin lilla familj från jordbruket in till Orans förstäder. I förtvivlan överger han släktens jord för att söka lyckan och mötet med staden blir omtumlande. Younes beskriver det han ser som
En ockrafärgad, brännhet snårskog, dammig och stinkande, ympas vid stadsmuren som en elakartad svulst.
Det var inget fel på folk i allmänhet. Armodet hade inte lyckats fördärva deras sinnen, bekymren hade inte utplånat deras hygglighet. De behöll sin tro på omvärlden, och det skänkte dem oändligt tålamod.
Han ser hur fadern kämpar för att behålla någon slags värdighet och hans mor söker ständigt kämpa mot fattigdom.
Hon hade stil och grace, och när hon skyndade nedför sluttningen hann olyckan inte ifatt henne fast den hängde vid klänningsfållen som ett koppel hundar.
För att kunna ge sin son en framtid lämnar fadern honom hos en äldre bror som är apotekare och gift med en fransyska. Nu får Younes namnet Jonas, de flyttar till den mycket europeiskt orienterade lilla staden och Jonas får vänner i skolan som är fransmän, judar, berber och araber. Han träffar också flickan Émile som blir hans livs kärlek. Jonas är närmast berusad av alla möjligheter som utbildning och välbärgade vänner ger man han känner hela tiden skuld för familjen som blev kvar i slummen. Både modern och fadern försvinner utan spår.
Pappas försvinnande hade fastnat i halsen på mig. Jag kunde varken svälja ner eller hosta upp det. Han hade sina principer men hade man förlorat ansiktet så var det ingen mening med att försöka rädda det övriga.
Allteftersom Jonas växer upp blir orättvisorna i samhället allt tydligare. Han känner sig som en förrädare och försöker bidra på de sätt han förmår till att stödja frihetskampen men han har också en lojalitet med sina vänner att tänka på, det är en svår balans. Livet krackelerar allt mer och när hans vän gifter sig med Émile tappar Jonas fotfästet. Han reser tillbaka till sin barndoms slum.
Hur hade jag kunnat klara mig utan den här delen av mig själv? Jag borde ha kommit hit med jämna mellanrum för att täta mina sprickor och skapa min egna övertygelser. Nu när Rio Salado inte talade till mig i samma ordalag, vilket språk skulle jag välja? Jonas eller Younes? Hade jag varit tolererad, integrerad, tämjd?
Som exemplen på text som jag valt visar så är det här en bok med ett alldeles eget, alldeles fantastiskt bildspråk. Jag skulle kunna välja ut passager från varenda sida och dela med er. Så underbart är det! Metaforerna är många och ändå tynger de inte på något sätt ned, texten flyter och berättelsen vindlar fram precis lagom fort. Jag får följa med genom Algeriets historia från 1930 till 1960 och lyssna till många olika röster, men tydligast av alla är förstås Younas. Han är berättaren och han får representera hur komplext det kan vara det där med identitet och lojalitet.
Yasmina Khadra är en pseudonym för Mohammed Moulesshoul, militär född i Algeriet och numer bosatt i Frankrike och han predikar humanism och demokrati. Pesudonymen valde han för att hedra sin dotter och alla algeriska kvinnor och han har en aktiv hemsida
http://www.yasmina-khadra.com/. Jag har tidigare läst
Efter attentatet som utforskar den muslimska fundamentalism som kan förleda till terrorbrott.
Sirenerna i Bagdad har jag kvar att läsa, den ser jag fram emot!
PS. Bara ett litet citat till: En kväll tassade vintern ut på tå för att lämna plats åt våren.
Algeriet 5x är en serie inlägg med litteratur från Algeriet i fokus, fem inlägg – fem dagar i rad. Hääääng med!
Leave a Comment