algeriet 5x – klassiker i blindo: Pesten

Under rubriken ”Klassiker i blindo” gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt. 

Läsupplevelse:
Var tvungen att Wikipediafuska och kolla om staden Oran existerar i verkligheten och det gör den – Algeriets andra stad. Här bryter böldpest ut, till att börja med kliniskt skildrad av Camus. Läkare Rieux kan bara konstatera sin maktlöshet och göra så gott han kan för att lindra plågorna hos de sjuka. Myndigheterna vägrar till att börja med inse faktum och när de gör det agerar de först tafatt och sedan närmast brutalt för att hindra smittan och hantera de sjuka. Staden sätts i karantän och de instängda blir avskurna från nära och kära, bla Rieux fru. Runt Rieux arbetar en liten krets uppoffrande mot sjukdomen – den duglige tjänstemannen Grand, journalisten Rambert och ”hjälten” Tarrou. Hjälten inom citat eftersom Camus tar sig god tid att förklara att det inte är hjältemod utan bara sakernas tillstånd som får just dessa män att axla sina roller.

Stadens förändras med sjukdomen. Från den första sensationen via uppoffring och sammanhållning till hopplöshet och isolering. När sjukdomen till slut ger med sig stegras paradoxalt nog skräcken med faran att dö ännu mer slumpmässigt och meningslöst bland de sista. Berättelsen blir också mindre klinisk och filosofisk och slutar i djup pessimism. Skriven 1947 är det uppenbart från start att det handlar om det nyss avslutade kriget och vad det gjorde med människor. Den slumpmässiga döden, förändringar i beteende, stadens förändringar, hur vissa profiterar på det undantagstillstånd som råder. Gradvis börjar också pesten få symbolisera inte bara en yttre påtvingad faktor som förändrar livet utan också en moralisk smitta bland befolkningen. Jag tappar tråden lite här, men när karantänen upphävs har berättaren så distanserat sig från den firande befolkningen att han får övertala sig själv att det trots allt finns mer gott hos människan än ont. Fan tro’t.

Facit:
Wikipedia skriver om krigsallegorin naturligtvis (mer specifikt fransmännen under ockupationen), men ser den bara som en plattform för denna ”existensiella klassiker”. Man nämner som huvudsakliga teman exil och separation, solidaritet och motstånd samt religion. Symboliken i att staden vänt sig från havet diskuteras (tydligen är hav en återkommande symbol för liv hos Camus). Till skillnad från bloggaren som ser pessimism ser Wikipedia ett starkt ställningstagande för solidaritet och motstånd hos Camus. Där ser man.

Till slut skriver Wikipedia om upplägget att bokens berättare först i slutkapitlet avslöjar sin identitet, allt för att kunna redovisa skeendet objektivt. Jag nämnde aldrig sidoberättelsen om tjänsteman Grands romanförfattande som efter åratal endast resulterat i en tusentals gånger omformulerad första mening. I slutet av boken meddelar han hoppfullt att han återupptagit arbetet, nu med en första mening helt utan adjektiv…

http://en.wikipedia.org/wiki/The_Plague