Sista testamentet (James Frey)

När Messias till slut kommer är han ateist. Eller åtminstone agnostiker. I en judisk familj föds Ben som visar tecken på att vara Guds son och förskjuts av sin bror som dessutom konverterar till en högerkristen församling. Sista testamentet börjar när Ben i trettioårsåldern dyker upp i ett spansktalande område på Manhattan och verkar vara en vanlig vit kille med den ensamstående tonårsmamman Mariaangeles ord. När Ben råkar ut för en olycka och som genom ett mirakel överlever denna tar hans familj återigen kontakt med honom och efter en symbolisk dragkamp mellan den judiska församlingen och familjens högerkristna går Ben bokstavligen under jorden och ansluter sig istället till en trashankssekt boende i tunnelbanesystemet. Vid det här laget är det uppenbart för alla som vill se att Ben talar med Gud. Det Gud säger är dock att han inte finns, i alla fall bryr han sig inte det minsta om mänskligheten och vi kan aldrig förstå honom. Det Ben erbjuder är en undergångsprofetia och att vår enda tröst är den Kärlek vi kan ge varandra (inklusive den fysiska) under vårt jordeliv. Inget efter finns. Ingen högre form av Kärlek existerar. Religion är humbug och maktmedel. Det mest demokratiska och humana samhälle är en kontrollapparat som styr mot vår undergång. Bens budskap tas inte direkt emot med öppna armar av samhälle eller kyrka och eftersom ursprungsberättelsen är välkänd kan avslöjas att han så småningom råkar illa ut.

Om man bara tittar på tankeexperimentet som ligger till grund för boken så kanske det inte är så imponerande. Låt några slumpmässigt utvalda representanter för vårt sekulariserade samhälle spekulera i hur Jesus skulle ha framträtt idag och visst hade han dykt upp i någon av miljonstäderna och visst skulle han ställt sig på de utsattas sida, predikat fri sex och ifrågasatt de religiösa institutionerna. Möjligtvis är paradoxen att han är naturvetare lite originell. Att ge sig på högerextrem kristendom eller katolicism är ju också, för en svensk läsare, att slå in obefintliga dörrar. Troligen är detta kontroversiellt i dagens USA däremot, vilket i så fall får ses som tragiskt och boken som nödvändig. Om man bortser från ”budskapet” och bara ser Sista testamentet som roman är den strålande. Jag har inte läst på, kanske finns det en dokumentär bakgrund (den här gången…), men själva berättelsen är fascinerande oavsett vilket. Formen är jag allra mest förtjust i – varje kapitel berättas av olika personer och utgör den personens ”evangelium” över Ben. Och som varande allergisk mot moderna formexperiment i romaner är det extra kul att se att greppet att Bens repliker återges i annan färg faktiskt fyller en funktion. Troligen missade jag en massa bibelreferenser (pärlor för svin) och att översätta talspråk är alltid lite vanskligt, men sträckläsning är väl det bästa betyg en bok kan få och det utdelas härmed.

/Gästbloggare M

SvD och Litteraturmagazinet skriver också.