dragspelarens son
Mitxirrika står det på lappen som David begravt tillsammans med sina små döttrar på ranchen i södra Kalifornien, det betyder fjäril på den baskiska dialekt som talas i Obaba och redan i det första kapitlet förstår jag att David just dött. Hans gode vän, författaren, får ta del av hans minnesanteckningar och skriver utifrån dem Dragspelarens son.
Berättelsen börjar i den lilla byn i Baskien, Francoregimen har sedan länge förbjudit både språk och kulturyttringar och i småskolan formas en grupp pojkar som växer upp totalt lojala. David är dragspelarens son, han är också byns fascists son och kraven från fadern gör att han trivs allra bäst på morbror Juans hästgård. Pojkarna växer upp och behovet av frihet blir allt starkare. När David en sommar får besök av en grupp studenter från universitet, de ska, officiellt i alla fall, göra en kortlek över de baskiska fjärilarna ställs allt på sin spets. Medlöpare eller revolutionär?
Dragspelarens son är en fantastisk historielektion om en tid och en plats som jag sällan läser om. Visst har jag vaga begrepp om ETA och bomber, ordet Guernica i samband med Picassos målning och Francos fascistdiktatur men jag kunde mycket lite om det spanska inbördeskriget och baskernas kamp för självständighet. Som alla bra romaner så blir man sugen på att veta mer. Bland annat fick jag kläm på den inofficiella baskiska flaggan och valet av färger till omslaget blev plötsligt uppenbart.
Bernardo Atxaga skriver sina texter på Euskara som är det baskiska enhetsspråket som talas av ca 800 000 människor men har en relativt liten litterär produktion. Just diskussionen i boken om språkets betydelse för identiteten är spännande, David sitter som ung man i boken och läser en baskisk bok och han skriver sina minnesanteckningar på ett språk som hans fru och döttrar inte kan läsa. Trots det håller han fast vid sitt modersmål och jag läser på Atxagas hemsida att när han vid tjugo års ålder hade läst alla böcker som fanns på euskara så bestämde han sig för att bli författare och översättare.
Tack till Henrik på Olika Sidor för läspuffen!
Den åker upp på vill-läsa-listan.
Klart värd att vara där!
Pricken över i vad gäller din kommentar om att bra romaner gör en sugen på att veta mer. Jag fick dille på konstnären Diego Velasquez (tror jag han hette) efter att ha läst en bok om honom vilken jag tyvärr glömt namnet på.
Jag går ofta igång just på olika geografiska områden och deras historia – kanske är jag inte so-lärare för inte…
Varsågod! Visst är det härligt att lära sig mer om kultur och historia via litteraturen!
Ja, just nu läser jag Assia Djebars Kärleken och Kriget och den handlar om hur Frankrike invaderade Algeriet på 1800-talet. Superspännande, men jag gillar ändå kärleksavdelningen bättre 🙂