gledsbygdsmisär eller landsbygd noir?

Eller kanske bara en verklighet långt från ”Bonde möter fru” och ännu längre från Stureplan.

Det här inlägget har jäst ett tag, det är flera veckor sedan det i babel diskuterades det som de kallade glesbygdsmisär och bara ordet gör att det börjar krypa i mig. Det där är typsikt huvudstadsperpektiv!  Hallå, landsbygden är inte Södermalm och bara för att man beskriver ett annat liv än det som finns i Stockholms innerstad så behöver det inte vara misär. Där finns många människor som valt att leva i glesbyd, som älskar den speciella livsstilen och närheten till naturen. När det blir trist är väl när människorna bara hamnar, blir kvar och inte ser några valmöjligheter. Det känns sorgeligt men ingen av de böcker som jag läst den här våren (och som babel kategoriserade som glesbydsmisär) handlar om de som blir kvar utan om de som gör ett aktivt val att förändra. I alla tre romanerna beskrivs hur människorna samspelar med naturen och använder den som både tröst och förklaringsmodell över livets gång.  Nu tänker jag på Korparna, Åsen och The Twin som är vårens glesbygdsläsning – jag präntar i mina elever från första klass hur viktigt det är att fundera efter och göra det som hjärtat säger. Välja det som känns bra och som inte skadar någon annan och det kan ju vara ett liv i  storstan eller glesbygd, men man måste veta tillräckligt för att kunna välja. Man måste veta tillräckligt för att kunna se valmöjligheter annars kan det bli så illa att kultureliten och medierna i huvudstaden bara ser landsbygden som en vacker kuliss att spela in dokusåpor i. Det vore riktig misär!