till offer åt Molok

Jag minns så väl när jag läste Solstorm, Åsa Larssons debut, hur jag absolut tokgillade. Den kändes ny och fräsch och de religiösa inslagen låg rätt i Knutbysamtiden. Åsas femte bok om åklagare Rebecka Martinsson, som nu återvänt för gott till sin hembygd i nordligaste norr, är en välskriven deckarhistoria men så nytt och fräscht känns det inte längre. Mer vardagslunk sådär, om nu en mormors far som blir uppäten av en björn, mormor blir mördad i sin säng, en pappa som blir påkörd och en sjuåring som helst av allt skulle vilja vara hund är vardagslunk. Trots alla mord och en obligatorisk skitstövel till karriärist i utredningsgruppen så är det vardagslivet som är styrkan i den här deckaren. Människorna är mänskliga och särskilt växer hundföraren, polisen Krister ut till en klok och förståndig man. Det går inte att undvika att tycka om persongalleriet i Till offer åt Molok, de är människor av kött och blod och som extra dimension får jag också följa den nya staden Kirunas framväxt i början av seklet genom lärarinnan Elina. Jag är omåttligt svag för historier som blandar olika tider och just det gör att den här boken blir årets bästa deckare – hittills.