Påskens första deckare läst och redo att skrivas om, jag kastade mig över Arnaldur Indridasons Svart himmel på påskaftonskväll och det var en bok som var svår att släppa. Egentligen kan jag fråga mig varför eftersom huvudpersonen, polismannen Sigurdur Óli är en ganska otrevlig och osympatisk person. Han har det trassligt i sitt privatliv, engagerar sig i sitt arbete men har stängt av känslorna. Lite mjukas den hårda fasaden upp under bokens gång och måhända kommer Sigurdur att kunna skapa hållbara relationer om serien fortsätter ett par böcker till.
Jag tror mig ändå ha listat ut vad det är som gör att jag slukar den här boken, det är en spännande mordgåta med flera sidospår som också berättar om nutidshistoria. Det utspelar sig strax innan bankkrisen i Island och allt är möjligt, när bubblan hinner ikapp människorna och spricker så får det förödande följder. För mig var berättelsen om Dresi, uteliggaren ett spår i boken som drabbade mig hårt. Livet blir inte alltid som man tänkt, alla får inte samma chans och spillran av en människa har till slut inte ens en röst att göra sig hörd med. Om man inte lyssnar mycket noga förstås.
Indridasons deckare är spännande läsning som utspelar sig i en spännande miljö, jag hoppas att han kommer till bokmässan i höst och berättar om sitt författarskap. Då ska jag stå först i kön!
Tänk, jag har bara läst den första av Indridasson (Kvinnan i grönt) och den gillade jag inte alls. Annars är ju Island en tacksam deckarmiljö, kan jag tänka mig. Men jag är väldigt nyfiken på Innan jag brinner som jag ser att du läser just nu!
Innan jag brinner verkar lovande, den 16 är det rec dag. Då kommer mina tankar om den. Tycker att du ska pröva Indridason igen. Jag gillar:-)
Jag har läst alla hans deckare. Slukar dem, kan inte riktigt sätta fingret på varför de tilltalar mig. De kommer så nära.
Kul att du gillar dem!
Ha en fortsatt fin påskhelg!
kram E
Tack för din hälsning, just svart himmel är inte den starkaste av hans böcker men det spelar ingen roll. Jag slukar den i ett nafs. God fortsättning.
Jag kan med säkerhet säga att jag gillar Indriðason för hans karga språk. Där finns inte ett ord för mycket 🙂 Och alla människor känns… ja, normala.
Ja det är människor i dem. Det gillar jag.