Klassiker i blindo: Moby Dick

Under rubriken ”Klassiker i blindo” gör bloggen det omöjliga, nämligen tar sig an böcker om vilket allt redan är skrivet, av generationer av litteraturdoktorander dessutom. Här görs dock en dygd av vår dåliga allmänbildning och läsningen sker i blindo, dvs utan googlande och läsande av eventuella förord. Istället tar vi i efterhand och kollar Wikipedia för att se om vi fattat rätt.


Läsupplevelse:


Call me Ishmael. Some years ago – never mind how long precisely – having little or no money in my purse, I thought I would sail about a little and see the watery part of the world. Berättarjaget i Herman Melvilles Moby Dick slår an en ton helt annan än den tunga och dystopiska den förskräckte Gästbloggaren förväntat sig när han till slut tog sig an denna klassikernas klassiker. Ishmael, en – skall det visa sig – parodi på en didaktisk pseudointellektuell, får omgående finna sig i att dela säng med en kannibal på ett överbokat gästhus när han letar ett valfångstskepp att mönstra på. Det är farsartat och väldigt roligt när de två omaka sängkamraterna lär känna varandra i en betraktelse över vad som ses som självklart men egentligen bara är påklistrad kutym i vår civilisation. De lever i princip som ett gift par när de får hyra på Pequod, vars bägge ägare (förkroppsligande ogin kyrklighet och medmänsklig folklighet) skickar iväg fartyget på sin mångåriga resa runt jorden i ett kapitel som kan vara den mest medryckande litteratur jag någonsin läst – läsaren befinner sig bokstavligen ombord på fartyget när det lämnar hamnen. 

Innan avresan har man dock fått upprepade förvarningar om att Pequod inte är ett skepp som bör tas hyra på. Kapten Ahab gör entré först efter en tid till havs och utlyser då genast en tävling där den som först siktar den vita valen Moby Dick som tagit hans ena ben på en tidigare resa skall få en gulddublon som spikas upp på masten. Ahab håller sedan åter låg profil och många hundra sidor förflyter med valjakt och hantering av dödade valar varvat med Ishmaels något överteoretiserande beskrivning av valfångstnäringen. Det regnar referenser  till filosofi och religion (dessa flyger tyvärr oftast över huvudet på denna läsare, annars hade det nog varit ännu mer underhållande). Gradvis börjar Ahabs alltmer febriga kamp mot gudarna och sitt eget öde att störa den behagliga vardagslunken för att inte oväntat kulminera när man träffar på Moby Dick.

Avslutningen är något i stil med vad jag förväntat mig – människan drivs av sig själv till sitt förutbestämda öde etc – men till stora delar är boken snarare en lek med övertolkad symbolik och karikatyrer och berättelsen driver i princip med sig själv. Ishmael är tänkandet och Ahab känslorna och bägge står sig slätt mot naturen. Det är istället det idoga, plikttrogna, uppfiningsrika i det lilla som är mänsklighetens styrka om jag läser Moby Dick rätt. För att sammanfatta den mer känslomässiga delen av läsupplevelsen krävde den kompakta texten koncentration, men gav mångdubbelt tillbaka och jag kan bara uppmana andra som trott att detta var en tråkig (i brist på bättre ord) bok att ge den en chans. Den är faktiskt helt fantastisk och jag har inte varit så uppslukad sedan min mer lättimponerade period i tonåren.

Facit:

Wikipedia står för en objektiv och vördnadsfull redogörelse av berättelsen och dess karaktärer. Känns lite som att jag ”gjort en Ishmael” med mina ovanstående analyser, det är nog inte tänkt att man skall tolka Moby Dick i ett femtioraders blogginlägg. Något som lyser med sin frånvaro här, liksom i förordet till boken, är slutsatsen att Melville är ironisk och satirisk. Kanske har jag läst in för mycket av dessa moderna uttrycksformer. Moby Dick är från 1851 och det var en stor överraskning att den känns så experimentell och modern. Om man skall sammanfatta lite från förord och Wikipedia så är Moby Dick två separata berättelser – om Ishmaels äventyr och Ahabs besatthet – som slagits ihop till en bok där Ishmael och Melville omärkligt avlöser varandra som berättare . Det finns pastischer på diverse författare, bl a Shakespeare, men boken har ett unikt amerikanskt uttryck och kan räknas som den första av Great American Novels (Pequods trettio besättningsmän kan dessutom ses som en symbol för USAs trettio stater och skeppet som en symbol för landet självt). Moby Dick fick sin status som klassiker efter första världskriget och som en funktion av modernismen och fick ny uppmärksamhet under andra världskriget. 


/Gästbloggare M