blogg eller bok – eller båda?

Bodil Malmstens loggböcker är fina små pärlor som man kan läsa i ett sträck eller bläddra i och läsa en dagboksnotering här och där. Bodil väljer sina ord och ämnen med omsorg  där finns röda trådar som återkommer, åldrandet, tidens obevekliga gång, den lilla människans kamp mot administrationen, våndan av att skriva och rotlösheten när man inte riktig har ett hem. Texterna består ju av tidigare publicerade blogginlägg från Finistère och i en Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag hade jag läst de allra flesta texterna innan. Eftersom innehållet till stora delar  var känt för mig så började jag fundera över det där med bloggtext contra boktext fungerar för mig, hur det än är så läser jag boktexten mer omsorgsfullt än bloggtexten. När jag klickar mig till bloggen så läser jag några inlägg och sedan iväg till nästa blogg medan i boken läser jag samma rad igen och igen. 

Det blir ett lugnare tempo i boken helt klart och jag undrar hur mycket jag missat i mitt bloggbrowsande. Bloggens styrka är ju dagliga uppdateringar och snabba kommentarer kring nyheter och dagsaktuell politik. Där finns säkert fler webbplatser som jag besöker som jag hastar igenom och det känns sådär. Är det bokformatet som gör att jag stillar mig? Tydligen. 

Jag funderade också över bloggjag och riktigtjag – Bodil berättar ju i babel att hon har ett tydligt bloggjag som skiljer sig från hennes verkliga jag. Genast tänker jag på mitt eget bloggjag, det skiljer sig också från mitt verkliga jag på flera sätt. Jag exponerar bara valda delar av jaget på bloggen och det är ett medvetet val, det som finns där är sant men det är inte alltid hela sanningen.  Det är lite spännande tankelek det där att fundera över vilket jag som sprids i olika sociala media. Är vi lika käcka som våra FB-statusrader,  för att ta ett exempel från Moa Herngrens roman Jag skulle aldrig ljuga för dig. Hur blir det att mötas IDVL, i det verkliga livet, när alla har ett socialamediajag att leva upp till? 

Bodil Malmstens loggböcker är böcker att älska och äga, läsa igen och igen. Klokskap, formuleringskonst och klarsynthet som sätter fingret på det där som många tänker men inte formulerar ens för sig själv. Hennes texter förlitar sig på läsarens intellekt vilket är skönt. Där finns bara en enda nackdel med den nya boken, jag saknar det fina lilla resårbandet. Jag gillade resårbandet som finns på de tre tidigare loggböckerna, det håll ihop så fint och fick mig att tänka på min barndom. Resåret gjorde att jag kände en särskild förväntan när jag spände loss, slog upp och läste.

Alla Malmstens bloggböcker har fått sin titel från diktstrofer och i den här lilaskimrande boken står Stig Dagerman för de vackra orden: