ingenbarnsland

Fika. Fan vad det ordet irriterade henne.


Fika är allt det där som är svenskt, det som verkar alldeles ouppnåeligt och henne är Miira, huvudpersonen i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland. När jag skulle skriva om den här på bloggen så slant tangenterna hela tiden till inget.barns.land. Berättelsen handlar om den studiebegåvade svenskfödda tjejen med finska föräldrar som inte får lov att vara barn. Uppväxtskildringen som utspelar sig  i miljonprogrammmet Gårdsten handlar om en miljö där barnen ofta får klara sig bäst de kan, föräldrarna arbetar hårt och längtar efter sitt hemland och samhället uppfattas som några människor som finns där bara för att hindra. Myndigheter och skola stjälper, inte hjälper och Miira protesterar på det sätt hon kan; skadegörelse, snatterier och skolk. När Miira trots allt får möjlighet att förändra är det så svårt att ta de chanserna, hennes känsla av att inte höra till, inte duga är så stark att reptilhjärnan reagerar med försvar, varje gång.

Eftersom jag gjort del av min lärarpraktik i ”Rövmosseskolan” så började jag grunna mycket över skolans roll i det här utanförskapet. Miira och hennes klasskamrater går i en ”finneklass” på skolan och Miira absolut hatar det. Hon ser sina framtidsmöjligheter flyga sin kos när hon buntas samman med alla andra finska barn, trots att hon är född i Sverige får Miira läsa sfi-svenska, studietraditionen är obefintlig i klassen och Miira känner sig fånge i en CP-klass. Eija Hetekivi Olsson beskriver en skolgång där lärarna särbehandlar klassen, standarden är låg och inget av språken blir rikt. Jag undrar hur en så god tanke kunde gå så fel?

Forskning kring språkinlärning hävdar att det är viktigt att ha ett starkt modersmål för att tillägna sig ett nytt språk, samhället ville troligen väl när de startade särskilda modersmålsklasser men blev de en begränsning istället för en språngbräda i in två starka språk? Jag var tvungen att prata om det med min goa kollega M som är jämnårig med Eija, har gått i finskspråkig grundskola och har en helt annan bild. Hennes erfarenhet är att båda språken blev starka, det fanns en framtidstro, sammanhållning och positiv social kontroll inom gruppen vilket gjorde att de allra flesta barnen fick möjligheter till utbildning som deras föräldrar aldrig fick.

Här finns väldigt olika bilder av det som skulle bli så bra och för en del blev så fel och jag är glad över att jag läst Ingenbarnsland. Den ger mig en bild av Sverige som jag sällan läser om på ett språk som jag aldrig mött i en roman tidigare. Det som kan komma närmast av de författare jag läst är kanske Susanna Alakoski (språket) eller möjligen Åsa Linderborg  men Hetekivi Olssons bok är så säreget berättad och en så arg uppgörelse med de svenska samhället att den tidvid är jobbig att läsa. Där finns våld, övergrepp och vilsenhet och en övergivenhet som är hjärtskärande. Jag läser den som en starkt självbiografisk bok och jag blir så nyfiken på hur det går för Miira. Jag hoppas det kommer en uppföljare där jag får möta henne igen, jag har tagit den här struliga, envetna och begåvade tjejen till mig och vill veta mer. Mycket mer!