bubblor

Människorna som talar till mig i Claire Castillons novellsamling bubblor befinner sig alltsomoftast i sin egen lilla vardagsbubbla. Det är det intima och privata som dissekeras, det som avhandlas mellan familjen, vännerna och på så sätt kan jag ibland känna mig som en tjuvlyssnare när jag läser de här korta novellerna. Monologerna är drastiska ögonblicksbilder från ett (ofta) medelålders välutbildat storstadsliv och de riktar sig till en förmodad lyssnare. På så sätt så känns det ibland som om de talar just till mig. Ibland skriver jag, för en del av samtalsämnena ligger långt från min vardag men ändå läser jag småfnissande vidare. Som såpbubbla efter bubbla som spricker med ett splosch, en glimrande medelklassfasad som är så ömtålig att det räcker med ett litet petande på den så blir den reducerad till en våt fläck. 

Det finns något Jonas Gardellskt över de här små novellerna, de beskriver ibland helt absurda situationer som orsakas av människornas önskan att passa in, bli omtyckta och älskade. Lojaliteter som prövas och hur outtalade sociala regler skapar maktförhållanden som är svåra att bryta. I bubblor finns flera noveller om hur generationerna har svårt att kommunicera och just de novellerna känns mycket franska. Överhuvudtaget känns det här som en mycket fransk novellsamling och kanske är det för att hierarkierna lever på ett annat sätt än i Sverige, i Frankrike verkar du-reformen långt borta och synen på familj och äktenskap är definitivt annorlunda. Minnen från våningen på rue de Bois de Boulogne där jag själv arbetade väcks till liv och jag kan erkänna att jag förstod mig inte på den välbeställda franska medelklassen då och inte heller gör jag det helt nu. Icke förutan; roande och oroande – det är  bubblor!