Alexander McCall Smith är en berättare som tar det lilla lugna, inga större åthävor och ett jämnputtrigt tempo som kan vara ytterligt nedlugnande för en småstressad själ. Jag är förtjust i hela serien om damerna på detektivbyrån i Botswana, små vardagshändelser som troligen skulle kännas ganska triviala om det inte vore för miljön. I den tolfte boken i serien Lördagens stora bröllopsfest är det änligen dags för den assisterande detektiven Mma Makutsi att gifta sig med fästmannen, den hedervärde möbelhandlaren. Om jag ska vara lite kritisk, och det ska jag den här gången, så känns det som att McCall Smith börjar gå på tomgång i sin serie om Damerna. Jämfört med de tidigare böckerna så kokar han alltmer soppa på en spik och jag tyckte det var synd att han inte fläskade på mer med själva bröllopet. Jag skulle då gärna ha läst mer om både förberedelserna, maten och kläder. Visst får vi läsa en smula om skoproblem men jag ville ha mer av allt kring bröllopet. Mma Ramotsves lojalitet mot den lilla vita skåpbilen kändes som en mysig bihandling men huvuddilemmat med skadad boskap kunde också byggts ut. Nej, det här var inte den bästa i serien, men ändock ett alldeles ljuvligt avbrott – när man läser om den lilla detektivbyrån så känns det som lördag hela veckan lång!
Jag har inte läst något alls i den här serien. Vågar inte riktigt börja, om det nu skulle visa sig att jag vill fortsätta läsa. Har börjat gå igenom alla serier jag läser och de är många…
Jag tycker absolut du ska läsa de första i serien, de är små bagateller som man klämmer som en godispåse ungefär!
Jag tappade intresset för serien efter bok 5 eller så av precis de skäl du anger för din kritik. Sedan tycker jag att han drar ut på historien bara för att sälja nya böcker och då blir jag anti.
Jo, den känslan får man litegrann. Här ska säljas böcker och nu passar jag nog om det blir fler böcker i serien.