så skönt, vi är sams igen!

Ja, vi känner igen det, det är vilsna, småneurotiska människor i New York som av olika anledningar har svårt att komma vidare i sina liv. Solen går ned, det är ett land i ekonomiskt fritt fall, där är författare, förläggare och konstnärer, fäder och söner, Brooklyn Bridge, händelser som förändrar livet för alltid och relationer som inte är enkla. Det är Paul Auster kort och gott. Där finns också ett välformulerat språk, en vemodig underton om tiden som passerar, förutsättningar som förändras och ett snyggt utfört hantverk. Jag var verkligen mycket nära att göra slut med den gode Paul, på vippen var det. Så vippade Ord och inga visor tillbaka och jag gav Auster en sista chans. Det är jag glad för, New York Trilogin, Dårskaper i Brooklyn, Orakelnatten och  Illusionernas bok hade byggt upp den relation som Osynlig höll på att krascha och nu är vi sams igen jag och Paul. Så skönt, nu kan jag lugnt och fint invänta nästa bok och se fram mot dagen när vi träffs igen. Budskapet i Sunset Park undgår ingen läsare och det är oundvikligt, där finns ingenstans att gömma sig utom i nuet: