en karaktär att minnas

Jag väljer en kvinna ur en roman som jag nyss läst nämligen Eva, mamma och den som berättar historien i Vi måste prata om Kevin. I boken som består av brev skrivna till maken får jag möta en människa som helt förtvivlat försöker hitta förklaringar. Hon är en framgångsrik affärskvinna, andra generationens invandrare och har ett utåt lyckat och välordnat liv men  när hon föder sin son Kevin förändras hennes liv så drastiskt att hon tappar bort sig själv. Nu brfinner hon sig i en mardröm – hennes son har skjutit ihjäl människor i skolans gymnastikhall och frågar sig själv upprepade gånger om hon på något sätt kunde förhindrat eller påverkat sonens handlingar? Hon diskuterar pojkens uppväxt, sin egen oförmåga att älska sin son och skulden är ständigt där. Vad kunde jag gjort? Formade jag den här manipulerande och beräknande tonåringen som var förmögen till planerat mord?  På många sätt kan jag känna med Eva, jag tror att de flesta föräldrar någon gång funderat över din egen roll i barnens uppfostran. För mig handlar det också om min proffesion där fostran är en viktig del, Förebild, omtanke och lyhördhet. Tydlighet och förutsägbarhet och ett genuint intresse och där kan jag som läsare hitta sidor hos Eva som hon i takt med att romanen fortskrider själv upptäcker. Det är genom att formulera sig som Eva hittar någon slags väg mot framtiden, genom att skriva breven och samla dem samlar hon ihop sitt liv. Vi måste prata om Kevin är en mycket psykologiskt trovärdig roman som jag rekommenderar till alla.

Just idag kommer filmen också och i den spelas Eva av Tilda Swinton. Den recenseras idag i många medier med full pott överallt. SvD har dessutom en spännade artikel om onda barn: Oskuldsfullt ondskefull.  Mina tankar går till Gitta Serenys bok Fallet Mary Bell som jag läste för mycket länge sedan. Det där med barns ondska är svårt, svårt att tänka på, svårt att läsa om och svårt att ta in. Men ibland bara måste man.