Järnladyn

Såg Järnladyn igår och kan inte annat än imponeras av Meryl Streep. Hennes förmåga att i mimik, kroppshållning och tal gestalta rollen av västvärldens första kvinnliga premiärminister är fantastisk. Filmen är sevärd bara för rolltolkningen men är man sedan något intresserad av politik så blir den ännu bättre. 

Det handlar om människan Margaret och i tillbakablickar får vi följa hennes karriär och familjeliv. Det här är också en ömsint bild av åldrandet och sorgen över en död livskamrat och den balanserar ibland på gränsen till att bli för nostalgisk, för sentimental men jag tycker nog att den klarar sig undan de värsta fällorna. Vi får möta en kvinna som kämpat för sina ideal hela livet och som öppnat möjligheter för andra kvinnor att komma efter, numer finns det fler kvinnor i ledande politiska positioner i Europa. 1979 fanns där bara Mrs Thatcher och man kan tycka mycket om hennes stenhårda politik men hon framstår i filmen som principfast och ärlig. Läste i SvD idag att det i dagarna är 30 år sedan Falklandskriget inleddes, det och bomben i Brighton är de två enskilda politiska händelserna som får ta störst plats i filmen och det är nutidshistoria som skildras. Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen och blev ändå positivt överraskad. Klart sevärd, inte riktigt i The Queen-klass men helt OK.