Jag har blivit övertalad, närmast tvingad 🙂 att ge den gode Pål Ååååster ännu en chans. Efter den i mitt tycke gubbsjuka och konstfärdigt konstruerade, evigt upprepande Invisible så trodde jag att det var slut mellan Pål och mig. Men som alla vet är det är svårt att ge upp en gammal kärlek bara sådär, han får en ny chans. En. En lördagskväll till med Pål som sällskap, om inte Sunset Park håller måttet så är det definitivt slut. Finito. 

Såg Järnladyn igår och kan inte annat än imponeras av Meryl Streep. Hennes förmåga att i mimik, kroppshållning och tal gestalta rollen av västvärldens första kvinnliga premiärminister är fantastisk. Filmen är sevärd bara för rolltolkningen men är man sedan något intresserad av politik så blir den ännu bättre. 

Det handlar om människan Margaret och i tillbakablickar får vi följa hennes karriär och familjeliv. Det här är också en ömsint bild av åldrandet och sorgen över en död livskamrat och den balanserar ibland på gränsen till att bli för nostalgisk, för sentimental