en kärleksförklaring

Inte uppe på ett berg men väl i en rymdkapsel sitter Silje och Sontag. De två systrarna som på jorden ännu inte hittat sitt hem gör ett försök att som kosmonauter skaffa sig en karta över sin verklighet.  De är utskickade på uppdrag av mänskligheten och de funderar boken igenom på om det är möjligt att ta av hjälmen. Överlever man och hur ser livet ut som väntar? Flickornas mamma är den berömda matematikern som lever ett kringflackande liv där vetenskapen är det viktigaste i livet. Flickorna växer upp hänvisade åt varandra och drömmer om kärlek. Modern konstaterar att ”kärleken är händelser som länkas samman av händer” men  de omsorgsfulla händerna saknas i flickornas uppväxt som trots allt älskar sin mamma och någonstans accepterar att de kommer i andra hand. I det ruckliga stationshuset skapar de sin värld där fantasierna och förhoppningarna kommer och går och det är flickornas historia som drabbar mig. Moderns val tycker jag är svåra att försvara, barnens vilsenhet och sköra styrka är rörande.

Ida Linde har skrivit En kärleksförklaring – en poetisk kortroman som utforskar det där som kallas att växa upp och med närmast vetenskapligt språkbruk får jag ta del av en annorlunda och ganska störande text. Som solitärer, som planeter som går i sina elliptiska banor rör sig människorna. Ibland tycks de nästan komma nära varandra och sedan är de ofrånkomligt på väg bort igen. Jag vill veta mer, jag vill förstå, jag vill komma underfund med de här personerna. Och det är omöjligt, bilderna jag får är alltför knappa och det är nog först när jag kan koppla bort den där känslan att vilja förstå som jag kan närma mig den här boken. Eller åtminstonde försöka närma mig. Mycket spännande författare som utmanar min värld. Bra!  

Psst! Finns som e-bok på bibblan!