Sista delen av James Ellroys trilogi
Underworld USA och en inte riktigt lika mytomspunnen del av det stora landets närtidshistoria avhandlas jämfört med del ett och två.
En amerikansk myt beskrev bland annat Kennedymordet och
Sextusen kalla det på Martin Luther King. Nu är det 1968 och Nixon är på väg att vinna presidentvalet med de politiska protesternas år som fond. Som tidigare är det några handgångna Ellroy-män förunnat att spela viktiga, tidigare okända, historiska roller medan autentiska personer medverkar i inte alltid så smickrande gestaltning. Det påminner lite om Liza Marklunds tidiga försök i genren låtsasdokumentära romaner (baserad på en sann historia, eller hur var det nu; ni som inte är insatta i Gömdadebatten får förlåta samt är att gratulera). Här är det dock inte chilenare som görs om till trygga norrlänningar för att tydliggöra vilken som är den goda sidan i konflikten utan en fylleringande Nixon, en toksenil J Edgar Hoover och en drogmissbrukande Sonny Liston som får bjuda på att Ellroy slirar en aning även med den sanna historien som romanen vilar på. Och här finns det ingen god sida, utom möjligen kvinnligheten.
Kort sammanfattning, Ellroy style: Wayne Tedrow dödade sin pappa. Nu en go-between för maffian och Howard Hughes. Kasinon skall byggas i Dominikanska Republiken. Dwight Holly gör smutsiga jobb för FBI. Infiltrera Black Power-rörelsen. Lura dem att langa heroin. Don Crutchfield är ung fönstertittare och privatdetektiv. Inne över sitt huvud. Voodoo, militärdiktaturer, röda, röda kvinnor, tortyr, porrfilmer, paramilitära högerorganisationer, rasism, polisbrutalitet, droger. En helt vanlig Ellroybok helt enkelt – halsbrytande konsekvent, stenhårt otrolig, människokännedom genom osannolika människor.
Kvinnligheten då? Det är väl en alltför enkel psykologisering, men Ellroys egens mammas död skulle kanske kunna vara bakgrunden till att kvinnorna om inte sätts på piedestal så i alla fall ständigt får stå som motvikt till männens vilsenhet och litenhet. Här är det två till sex kvinnor, beroende på hur man räknar, berättelsen visar sig cirkulera runt till slut och som även männen cirkulerar runt. Kvinnorna är en fast moralisk punkt om man så vill, när allt annat är gungfly, och står för det som kan tolkas som hoppfullt när berättelsen går mot sitt naturligtvis brutala slut. Och visst är Blood´s A Rover lika bra som föregångarna, det var mig det var fel på och inte Ellroy.
/Gästbloggare M
Leave a Comment