bumerang

På baksidan av mitt exemplar av bumerang står melodram och det är ett välfunnet ord. Det här är en lättläst roman av Tatiana de Rosnay som inte riktigt föll mig i smaken. Romanen börjar med ”Manderley finns inte mer” Citatet är hämtat från Daphne du Mauriers klassiker och berättar om en barndomsvärld som inte längre existerar, en värld som myter byggs kring och som är onåbar och jag får säga att det är väl valt av Tatiana de Rosnay för här handlar det om att konfrontera sina minnen och gå vidare.

Berättelsen börjar så bra med två syskon som åker på en resa till semesterorten vid atlantkusten, väl där börjar minnen från barndomen sakta flyta upp till ytan. På väg hem råkar de ut för en bilolycka och båda syskonen tvingas att stanna upp i sina stressiga, medelåldersvardagar och börja reflektera över vad som är viktigt i livet. Minnena är inte alltid lätta och gör att de båda syskonen får omvärdera sin familj och livsstil. Så långt, så gott.

Men…det blir för ûberdramatiskt, det målas med den breda penseln för att göra budskapet tydligt för alla och envar, romanen är för lång, för många sjukdomar och dödsfall och människorna är platta som klippdockor. Jag hade gärna velat läsa en roman där jag hade fått lära känna Antoine och Melanie ordentligt och som utpelar sig under en kortare tidrymd. Mer koncentrerat, mindre beskrivningar och lägre känslosvall och visst är liknelsen med vägen ut till barndomens ö som bara kan passeras av de modiga när tidvattnet drar sig undan tydlig men, som sagt. Det kan bli för ûbertydligt, det blev för ûbertydligt för mig. Den här gången.