Ja till Liv! Liv Strömquists ABC

Som fyrtiosexårig man med relativt hög inkomst, slentrianröstandes på Folkpartiet och skyddad från den i skrivandes stund pågående stormen i bostadsrätten med ett litet glas singelmalt bredvid tangentbordet känner jag mig inte direkt som målgruppen för Ja till Liv! Eller också känner jag mig precis som målgruppen. Efter ett par vildsinta timmar av oresonlig feminism och klasskamp borde man kanske snarast vara avskräckt men intelligensen och humorn gör att åsikterna slår igenom den småborgerliga rustningen och man rubbas åsiktsmässigt. Visst vore sex timmars arbetsdag något att börja diskutera igen och visst vore bättre vård värd högre skatt och visst är det konstigt att de mest nödvändiga jobben i samhället har lägst status. Frågan är väl vad man skall göra med dessa insikter efter att nästan hela den politiska skalan satirmassakrerats i Liv Strömquists ABC-bok.

Det börjar och slutar med en uppgörelse med Moderaterna och Arbetslinjen. Däremellan får de flesta offentliga svenska män, inklusive Tage Danielsson, sin släng av sleven, men också kvinnliga quislingar som Den Lyckliga Liberalfeministen och Den Historielösa Karriärkvinnan. Det är ganska brutalt ibland. Robert Gustafsson och Niklas Strömstedt skulle t ex kunna tänkas ta illa upp om de inte, vilket de naturligtvis gör, älskar Liv som vi andra gubbjävlar. Juholt lyfts däremot fram som en förebild då han drar en lans för jämställdheten, dock kanske inte på det mest uppenbara sättet. Barn är kristdemokrater kan avslöjas som avslutning. Ni får själva läsa varför, men indiciekedjan är så vattentät att det inte ens lönar sig att ifrågasätta. Liv Strömquist är lika löjligt bra som vanligt för att sammanfatta.

/Gästbloggare M