Nu har jag läst och läst och läst i Mats Röyters bok In i Karoo och bortom och jag tänker hela tiden att snart kommer där en vändning, snart kommer där ett hoppfullt budskap om möjligheten att leva i fred och samförstånd och skapa ett framtida starkt Sydafrika. Det kommer inte. Där här är en bok som, om jag är snäll, beskriver hur arvet efter apartheid lever kvar i ett samhälle där ras fortfarande är en central fråga. Pieter, vit kristen boer, blir av med jobbet och ger sig på ut på vandring för att söka efter det land som han en gång kände sig hemma i. Det landet där han var av den segrande

Nja, efter 6 Nesbödeckare på ett halvår kom plötsligt en liten övermättnadskänsla smygande. Efter att ha tokhyllat de tidigare titlarna så kändes Djävulsstjärnan inte lika angelägen, Harry Hole kändes tröttsam och jag tog inte till mig mordfallen på samma sätt som i de tidigare böckerna. Jag vill absolut inte förstöra läsningen för någon så särdeles mycket om handlingen kommer inte här men känslan, hos mig eller hos Jo Nesbö är att det här går på rutin. Välskrivet, ja visst men det är en samhällsvinkling som saknas. Jag intresserar mig inte för korrumptionen inom polisen på samma