Born To Run (Christopher McDougall)

Första Gästbloggarinlägget avhandlade faktiskt en bok om löpning av Murakami och nu är det dags igen. Born To Run – Jakten på löpningens själ fick jag som bonus med en provprenumeration på Offside på bokmässan och jag hade då redan läst ett utdrag som gav mersmak ur boken i systertidningen Filter. McDougall är journalist och skriver för Runner´s World och Men´s Health (den senare tackas av och lovordas något väldigt i slutet, antingen för att tidningen sponsrat hans arbete med boken eller för att Men´s Health faktiskt är något annat än det organ för ytliga narcissister jag inbillat mig). Born To Run är bra i alla fall, med vissa reservationer.

Tarahumara – en mexikansk indianstam från en otillgänglig canyon – är centrala i berättelsen. Ett naturfolk som lever för att springa eller springer för att leva och dessutom springer på ett naturligt sätt (återkommer till detta). Berättelsen är först en tillbakablick på ett legendariskt ultramaratonlopp där en handfull tarahumaraindianer ställde upp och sedan en berättelse om ett nutida lopp i indianernas hemmiljö dit en handfull amerikanska ultramaratonspecialister söker sig för ett returmöte. Det är fascinerande personligheter det berättas om (inte så förvånande kanske att det inte är Average Joe som sysslar med att springa fyra gånger maratondistans i bergsmiljö). Författaren själv ställer upp i det senare loppet som glad amatör, men först efter att ha korrigerat sin löpstil till en mer naturlig sådan, vilket var en förutsättning för att slippa ifrån de ideliga skador han liksom alla andra som springer med hälisättning i tvåtusenkronors dämpade skor råkar ut för.

Här är idealet tunna odämpade sulor eller allra helst barfotalöpning för att den mänskliga fotens oöverträffade konstruktion skall fungera som den skall istället för att försvagas av bedrägliga gelkuddar. Det har tydligen blossat upp en het debatt i spåren av denna bok och skoindustrin eller i alla fall skoköparna har redan påverkats. Rätt eller fel så görs en förhistorisk utvikning, som jag tyckte var det allra mest intressanta i boken, om teorin om homo sapiens som den löpande apan. Återigen rätt eller fel så lanseras tesen att neandertalarna var oss överlägsna i allt, inklusive intelligens, utom löpförmåga och att vi endast på grund av ett klimatomslag som främjade vår påstådda jaktteknik – att i timmar jaga ett villebråd tills det faller dött ned – vann evolutionskampen. Människan är på just långdistanslöpning bättre än alla andra arter (vad sägs t ex om den årliga tävlingen människor mot hästar över tio mil) på grund av vår ekonomiska löpergonomi, flexibla andning och förmåga att kyla av oss genom att svettas. För detta har vi valt bort snabbhet, explosivitet och ren muskelkraft.

Lite negativt: författaren ger ett lite väl uppskruvat intryck ett tag i mitten av Born To Run. Varje enskild ultramaratonlöpare framställs med en övertydlig crazy personlig egenhet, indianerna är kanske lite väl pittoreskt utmålade och tonen är allmänt lite påfrestande helt enkelt. Kanske fås detta på köpet med det föredömligt höga tempot i berättandet. Sista tredjedelen, där diskussioner om löpteknik och mänsklighetens historia ger ett välbehövligt avbrott innan det andra loppet, avhandlas dock på ett suveränt medryckande sätt. När man lägger ifrån sig boken är det positiva intrycket dominerande, även om Born To Run väl får sägas vara del av det profiterande på långlöparboomen som den själv ger gliringar åt. Det är inte utan att man blir lite sugen på att ge sig ut och springa – och då inte i de nya snordyra, högteknologiska och tydligen hälsofarliga dojorna utan i all enkel- och naturlighet.

/Gästbloggare M