Post Office (Charles Bukowski)

Har tidigare skrivit om Bukowskis sista bok och när jag efter tips nu läst Post Office visar det sig att denna var hans första. Så det kan bli, hans författarskap är inringat av bloggen då. Där hans sista, Pulp, var en hårdkokt (om än skruvad) deckare är Post Office en hårdkokt beskrivning av en posttjänstemans vardag. Låter det orimligt så skall tilläggas att huvudpersonen Henry Chinaski när han inte sorterar brev idkar hor, spelar på hästar och super. Och super. Det är dock arbetet på posten som framställs som omänskligt och jag tror att amerikanska postverket här får symbolisera ett överreglerat samhälle och tyglandet av den civiliserade människan. Å andra sidan framställs det inte som att den otyglade människan tar hand om sig själv särskilt bra, men jag tvivlar på att Bukowski menar att moralisera.

På TV (kanske Babel) för några månader sedan porträtterades ett gäng tjejkompisar som haft en bokcirkel tillsammans i många år och en Bukowski, kanske t o m Post Office, röstades unisont fram till den sämsta de cirklat om. En (följdriktigt före detta) pojkvän hade entusiastiskt rekommenderat Bukowski och frågan är väl om man måste vara man för att uppskatta den här typen av nidbilder av män. Vi förlästa töntiga pojkar har väl i alla fall någon sorts förtjust dragning till svinpälsar (svinpäls – Gästbloggarn är visst lite retro idag). Vid närmare eftertanke så dras nog kvinnor till svinpälsar också, men då krävs det nog att det anas en sårbarhet eller något annat försonande drag och frågan är väl om Chinaski har något sådant. Tror vi klipper denna redan förvirrade genusanalys och konstaterar att Post Office är160 sidor svart humor i brutalt tempo och att Bukowski är precis allt det man hört om honom.

/Gästbloggare M