Blood´s a Rover (James Ellroy) – vad gick fel?

”He writes like a man obsessed about men obsessed” är ett omdöme om James Ellroy som har fastnat för att det är så på pricken antar jag. De brukar väl vara tre (de besatta männen alltså) om jag minns rätt – hårdföra, drivna av rättspatos, egenintresse eller kärlek och låtandes ändamålen helga medlen. Jag älskade LA-trilogin som visst var en kvartett när jag tittar efter (Den svarta dahlian, Den stora tomheten, L.A. konfidentiellt och Vit jazz) och älskade ännu mer de två första delarna av ”trilogin om USAs undre värld” (En amerikansk myt och Sextusen kalla). JFK-myter, maffia, FBI och de besatta männen (se ovan) allt i en underbar blandning. Tredje delen heter Blood´s a Rover (Oroligt blod) och när jag sneglar åt bokhyllan till så står den där halvläst och orörd sedan något år eller snarare två eftersom jag hängde på låset när den släpptes och det var tydligen 2009. Hur blev det så?

Det var inte språket – jag har läst andra böcker av Ellroy på engelska utan problem. Språket – det staccatoaktiga och stenhårda – är inget man går bort sig i. Korta meningar och sparsamt med adjektiv är tacksamt för andraspråksläsare (och plagiatörer – hej, Lapidus). Intrigen skulle det ju kunna vara. Man frestas att sno omdömet om Le Carrés Smiley-trilogi – ”bara Gud och Le Carré förstår vad den handlar om och Gud är inte riktigt säker”. Dock kör Ellroy sin vana trogen snabbresuméer insmugna i texten för oss ouppmärksamma läsare. Läste jag för okoncentrerat och i för korta stycken – ett säkert sätt att döda en boks kvaliteter är att läsa två-tre sidor i stöten innan man somnar? Kanske, men med tanke på resuméerna borde denna lässtil fungerat med Blood´s a Rover.

Jag har inget svar, men två teorier. Ellroy har tappat det eller jag har tappat Ellroy. Ellroy har väl vandrat vägen från narkotikamissbrukande uteliggare till mångmiljonär och världskändis under resans gång, medan jag är kvar på samma jobb och har flyttat från en trea till en fyra samt två kilometer så allt tyder på det förstnämnda kan man tycka. Dock lovar jag här och nu mig själv och James att ge Blood´s a Rover en ny chans och om jag återigen strandar halvvägs istället läsa om en av de äldre för att se om jag ledsnat på den också. Det är han allt värd, denne stilbildare och gigant. Återkommer.

/Gästbloggare M