läsa och skriva – två sidor av samma mynt eller?
Annika frågar i veckans bokbloggsjerka hur det är med oss bokbloggsjerkare. Skriver vi?
Min mamma sa alltid om skrivande att det är inget för dig, det är alldeles för svårt. Håller till viss del med! Det är svårt att skriva, tänk om det skulle vara lika lätt att skriva som att läsa eller för den del prata? För mig är läsandet och skrivandet ändå tätt sammanbundna, det handlar om både fritid och yrke och jag läser och skriver dagligen. Jag inspirerar och hjälper elever till att få ett rikt läsande och skrivande men om man med frågan menar skönlitterärt så är svaret nej. Jag bruksskriver mycket och ofta, det kan vara inlägg på bloggen som är mer eller mindre väl genomtänkta eller texter i min lärarprofession men skönlitterärt är det ännu inte något som skulle duga. Jag har många idéer om vad jag skulle kunna skriva om och fler dyker upp i samband med olika släktforskningsprojekt men ännu intet. Det blir ett projekt för pensionen sådär om 20 år för det där med skrivande är kanske ändå för mig. Någon gång, måhända.
Skrivande är absolut något för dig. Jag ser gärna att du börjar skriva innan du blir pensionär, så att jag får möjlighet att läsa dina böcker. Under tiden läser jag med nöje dina intressanta blogginlägg. Det är skrivande det också, välskrivet skrivande.
UBO
Det låter ju i alla fall som att du försöker inspirera och peppa dina elever, i stället för att säga att det är för svårt. Det tycker jag är beundransvärt!
Det är ju ett dilemma det där med att skriva och läsa mycket text, jag blir allt mer kritisk till andras texter, och till mina egna desto fler texter jag själv läser. Skulle ha skrivit i 20-årsåldern. Då hade jag själv tyct det var bra… Måhända ingen annan.
Jag tycker nog att allt slags skrivande räknas, inte bara skönlitterärt. Men du har nog rätt, det är säkert svårt att få till det.
Ja, vår tid kanske kommer. När vi blir pensionärer alltså… Eller får vi ännu mer tid att sluka litteratur som andra har skrivit. En aning lättsammare egentligen.