änglamakerskan

Oktober är stresstider för många lärare, så och för mig. Läsningen behöver vara av det lättare slaget för att inte hjärnan ska kollapsa. Jag kikade in på e-lib för att låna mig något dylikt och i topp på utlåningslistan hittade jag Camilla Läckberg. Laddade hem och läste under några timmar på min platta. Några timmar bokstavligen för det här är lättuggat men inte lika lättsmält. För den som vill ha en resumé av handlingen länkar jag till förlaget för jag tänker inte skriva särdeles om just den. Inte annat än att det är många bra historier som Läckberg har satt samman i sin nya deckare Änglamakerskan, där finns koppling till nationalistiska partier, terrorism, hemligheter i det förgångna som påverkar och till viss del vill skaka om läsaren, så långt allt väl. Men kära Camilla Läckberg, språket, hur många förutsägbara adjektiv kan man använda? Med hur många ord måste man beskriva, låt handlingen tala ibland åtminstone och det stackars paret polisen och författarinnan – så platta och så stolpiga dialoger, jag mindes inte att det var så här dåligt utfört hantverk. Synd på så rara ärtor för den spretiga storyn håller för en riktigt bra samtidsdeckare. Kanske ska hon göra som Kerstin Ekman beskriver i sin nya roman Grand Final i Skojarbranschen, vara ansiktet utåt och sköta PR-biten så kan någon annan skriva?

Nu väljer jag att läsa vidare i serien av Jo Nesbö istället, det får bli nästa huvudrensare när hjärnan har gått i spinn. Läckbergs bok irriterade mer än kopplade av och se det, det går inte an.